Frustrationen är stor

För ett litet tag sen vaccinerades jag mot svininfluensan. Det gick superbra. När sköterskan gav mig sprutan var jag jätteduktig. Jag försökte bara slita mig ur mammas famn eftersom det var en ganska obehaglig situation och jag var fasthållen. Men det kom inga tårar och inget skrik och som mamma sa sist när jag varit hos doktorn och tagit massa blodprover så skulle jag fått en glass om jag varit större… Så sa hon även denna gång…jag längtar som ni kanske förstår tills jag blir större…. Jag fick inga direkta biverkningar mer än att jag hade lite ont och kände mig lite hängig.
Mamma har också vaccinerats mot svininfluensan- så nu är det bara pappas tur kvar. Mamma fick lite biverkningar dagen efter och samma dag var jag jättesnorig och gnällig så jag och mamma hade en riktig hemmadag och bara vilade och gosade.

Mamma var ju som känt i Ullared härom veckan och så även Mormor och Kari. De handlade också massa fina julklappar och jag fick en julklapp i förskott för de tyckte att jag skulle ha den nu när vi ofta myser hemma i värmen med tända ljus. Det jag fick var en superfin saccosäck med Barbapapa på. Den sitter eller ligger jag och myser i om kvällarna.


Babysimmet är ju avslutat men förra veckan var vi där och tog kort under vattnet. Då fick jag visa fotografen hur duktigt jag dyker. Det gick hur bra som helst och som vanligt fick jag ingen kallsup. Om jag är frisk och kry på fredag ska vi åka och simma i simhallen hela familjen. Det är något vi alla har längtat efter länge.

Tant Annie och hennes Stellan har varit och hälsat på. De tyckte att jag hade vuxit jättemycket sen sist och eftersom de bor ner i Skåne träffas vi ju inte så ofta. Mamma, pappa och Annie och Stellan satt uppe sent när de var och hälsade på och jag ville ju vara med, samtidigt som jag var så himla trött. Jag kunde därför inte riktigt komma till ro utan jag vaknade flera gånger under den kvällen och var lite ledsen. Men det är sånt som händer nu när jag blir äldre och äldre och mer och mer medveten om vad som händer runt omkring mig. Jag vill ju inte missa roliga saker.

Jag har fått prova på nåt superroligt och superhäftigt och sist men inte mins superkladdigt. Mamma och jag lekte med fingerfärg för vi tänkte vi skulle göra en fin tavla med mitt hand- och fotavtryck. Vi lärde oss till nästa gång att inte ha kläder på oss. Jag kladdade ner hela mig och mamma blev också grön och blå lite varstans. Det var jättesvårt att få fina avtryck men roligt hade vi i alla fall. Efter en stund tappade jag orken och mamma fick nöja sig med två avtryck som var okej. Vi får trots allt tänka på att jag ju bara är åtta månader och hjälpte inte till så mycket själv. Jag tyckte ju mest det var roligt att kladda med färgen.



Min allra första jul närmar sig med stormsteg och jag och mamma längtar jättemycket. Pappa längtar nog också men det är ju mamma som står för allt julstök och pynt. Till helgen är det första advent och innan dess hänger eller står det nog fina stjärnor och adventsljusstakar i fönstrena våra. Det ska bli jättemysigt att fira advent och äta lussekatter. Pepparkakor är nog inte så bra för min lilla mage men lussekatter gillar jag skarpt.

I veckan hade vi storbak hemma hos mormor. Vi bakade 180 lussekatter jag, mamma och mormor så ni förstår kanske vad jag ska livnära mig på fram till jul. Lussekatter är smaskens men jag får ju inte äta så mycket. Lagom- är ju i alla lägen- bäst. Nore och moster var också med hemma hos mormor och Nore tycker att jag börjar bli riktigt rolig nu när jag rör på mig.

Roligast just nu är att hålla mamma eller någon annan vuxen i händerna och gå runt och upptäcka saker. Har jag dessutom en fotboll framför fötterna går benen som små trumpinnar. Jag har hunnit bli åtta månader och som vanligt hittade vi ett grattiskort på månadsdagen från tant Anna och Micke-Kent. Hon är helt otrolig på att komma ihåg detta och varje månad är korten jättefina. Att jag under mina första sju månader var en oerhört nöjd liten kille är ingen hemlighet och det har nog inte lyckats undgå någon. När jag nu är åtta månader är jag inte en lika nöjd liten filur som jag tidigare varit. Frustrationen är stor. Jag vill klara av att ta mig framåt själv men lyckas inte riktigt än. Jag är dock på mycket god väg och vi tror att jag kommer att antingen åla mig fram eller krypa alldeles själv till jul. Jag tränar varje dag och det går framåt i utvecklingen men jag har än så länge inte riktigt hajat hur man gör men skam den som ger sig. Mamma och pappa längtar tills jag kan ta mig framåt själv för de märker ju hur frustrerad jag blir när jag inte kommer någon stans. När jag väl har lärt mig så kommer de ångra att de längtade för tro mig- jag kommer undersöka precis precis allt som går att upptäcka.

Sist men inte minst idag är att jag blir snart arg om inte mina småkusiner kommer ut snart. Nu är de ju så pass stora att de fixar världen utanför magen. Vi längtar alla nåt oerhört och spänningen är olidlig. Tydligen bökar de runt och sparkar och donar i stort sett hela tiden. Det gjorde ju jag också när jag låg i mammas mage och förmodligen och förhoppningsvis var det redan då, ett sätt att visa mitt intresse för att sparka och mitt intresse för fotboll var stort redan i magen. Det måste vara generna. Kanske är det ett tecken på att det är två små fotbollsintresserade pojkar i Sus mage. Fast jag tror nog som mamma och pappa att det är en pojke och en flicka. Hur det är blir så blir det hur bra som helst- om de ändå bara kunde hitta ut snart….

Massa kramar och pussar från Wian