Wian Wiberg: En tiokilos busig, inte lika medgörlig- men helt underbar Wian ändå

Jodå- visst har jag börjat visa mina föräldrar att jag faktiskt kan jag också. Med krypningen och därmed den nya världens upptäckt kom även mitt nya lilla "jag" fram. Jag är ett riktigt litet busknippe och jag gör precis allt som man inte får göra och röra. Det är så otroligt roligt att testa mamma och pappa genom att haffa saker jag inte får röra. Höhö- jag har nog börjat förstå det dära knasiga ordet "farligt"- jag tror det betyder att nu är det dags för bus. För varje gång mamma eller pappa säger "ajaj-farligt" kommer ett pekfinger upp och de börjar jaga mig. Jag tror att det betyder att de vill busa. Det är fasligt roligt när de kryper efter mig. Jag hoppas verkligen inte att jag ser lika komisk ut som dem när jag kryper för mina föräldrar ser otroligt roliga ut när de försöker gå ner på golver och försöka vara lika smidiga som mig. Och tro inte att de är smidiga- för de är raka motsatsen. Jag hinner alltid före- fast när de krånglat sig upp på de dära långa benen igen så är de snabbare än blixten.

Hur som helst så är det fortfarande riktigt roligt att utforska världen- och med det menar jag vårt hus och alla dess vinklar och vrår och prylar. Även om det vid det här laget är få saker jag inte upptäckt- så upptäcker jag de om och om igen- bara för att det är kul. Mamma säger att det är bra för konditionen att vara mammaledig.

Jag får mer och mer vilja och blir nog mer och mer lik min mor. När jag äntligen lärt mig äta mammas och pappas hemlagade mat- vill jag nu även äta alldeles själv. Det går inte särskilt bra att äta med skeden- men skam den som ger sig. Frukost, lunch och kvällsmat slutar oftast i att jag efter att jag ett visst antal gånger spottat ut det jag blir matad med- får jag själv sitta och plocka i maten. Det är inte många skedar mamma och pappa lyckas få i mig innan det sprutar gröt eller spagetti kring hela matbordet. I den matchen brukar det sluta lika. Mamma och pappa mot mig och Malte. Mamma och pappa tycker inte alls det är roligt när all mat bara sprutar från min mun och ner på golvet men jag tycker det är superkul och Malte står under bordet och agerar hejaklack och äter upp det som serveras på golvet. Ofta hamnar hälften i hans päls och det kan han bli lite irriterad över men annars tycker han att det är jätteroligt när jag matvägrar. Nåja- jag måste ju lära mig att äta själv nån gång och just precis nu tycker jag är ett bra tillfälle.

Senaste kollen kring min 10-månadsdag på BVC visade att jag exaktus väger 10 kilo. Jag har även dragit ut en del på längden och är hela 74,5 cm lång. Senaste mötet med den rara sköterskan slutade även i påfyllning av grissprutan. Nu har jag det fulla skyddet så nu känns det tryggt. Sprutan gjorde jätteont den här gången men gick över på bara några sekunder. Det var tur jag satt i mammas trygga famn när det stack till. Jag hade hoppats på en glass efter sprutan idag- som mamma har lovat en större Wian och nu- tio kilo tung och snart längre än mamma borde jag fått en piggelin. Jag satt spänd hela hemresan i bilen men det stannades inte och handlases nån glass. Men som plåster på såren fick jag i alla fall ett på låret.

Faster min har suttit barnvakt åt mig när mamma och pappa var på bio. Det gick hur bra som helst- även om jag inte varit själv med Pauline innan. Men hon verkar kunna det där med barn. Det blir väl så om man har en massa syskon som skaffar en hel hög. Vi hade sångstund och jag fick bada i baljan innan det var läggdags. När mamma och pappa kom hem från bion sov jag som en liten gris. Jag var i trygga händer och mamma och pappa kan behöva lite tid för varandra ibland. De säger att man blir mycket bättre föräldrar om man får ladda batterierna ibland. Jag märker dock ingen skillnad på urladdade batterier eller ej- det enda är att de orkar busa lite mer med mig. Tänk om även jag kunde få ladda upp mina batterier nån gång ibland. Då skulle jag nog skutta runt som en duracellkanin.

Pappa har börjat på i källaren nu igen. Det är bra tycker jag. Även om jag inte hinner träffa honom så mycket varken om dagarna eller på helgerna så vet jag ju att han gör det för vår skull. Tänk när jag får ett stort badkar där nere. Tänk vad roligt jag ska ha! Självklart hinner vi ses några timmar varje dag och det är tur för ingen busar ju så bra som han. Även om mamma faktiskt har bättrat sig och blivit riktigt rolig ibland så slår ingen min pappas bus.

Jag firade min 10-månaders dag med att ha Anna och Micke-Kent på besök. Anna är ju som ni säkert vet den där snälla toktanten som alltid skickar fina månadskort till mig. Deras sällskap är alltid trevligt men den här gången tror jag deras vovve Elvis hade vuxit rejält sen sist- eller också var det bara inbillning. Han var i vilket fall som helst jätteotäck. När han kom nära skakade jag av rädsla och blev jätteledsen. Som vanligt fanns ju mammas och pappas trygga och kärleksfulla famnar och inget slår dem när jag blir rädd och orolig. Mamma och pappa tycker dock att jag måste vänja mig vid andra djur- annars går det ju aldrig ta med mig på zoo. Alla djur är ju inte så små, gosiga och pussiga som min alldeles egna hund Malte. Elvis är snäll men han är bara lite för stor och ser bara lite otäck ut...Tacka vet jag min Malte....

Än har jag alltå inte fått gå på zoo men jag har gjort min premiär på Leo´s Lekland. Jag, mamma, Nore, moster och mormor var där en hel eftermiddag. Oj vad vi hade roligt. Där fanns en massa rutschkanor, bollhav och andra roligheter. Min favorit var som väntat- bollhavet. Jag trodde inte mina ögon när jag såg alla bollar. Jag trodde inte det fanns så många av denna otroligt fantastiska skapelse- i alla fall inte på en och samma plats. Ett sådant bollhav hade jag velat ha i mitt lekrum. Fast jag vet att man inte kan få allt här i världen- å jag trivs väldans bra i mitt lekrum ändå. Favoriten just nu är Bobby-caren jag fick av mormor och plastis i julklapp.

Jag och Nore satt i knät på våra mammor och åkte ena riktigt roliga rutschkanor också. Jag har nog aldrig sett mamma skratta så förut. Hon blev som ett barn igen sa hon och hade inte jag och Nore hållt på att somna mot slutet hade mamma och moster nog fortfarande åkt rutschkana. Så en fråga jag ställde när vi åkte hem var vilka som egentligen hade roligast... barnen eller mammorna... Jag tror att mormor också hade väldigt roligt. Det var första men förmodligen inte sista gången vi lekte av oss hos Leo.