Feber- och pulkapremiär

Det är nog ganska ovanligt att man får sin första riktiga förkylning med feber och allt sånt tråkigt som man får på köpet, när man är över nio månader gammal. Tidigare har jag bara varit snorig och hostig några gånger men nu har jag fått prova på att vara sjuk på riktigt. Det är mycket kämpigare att komma till ro och somna när man inte är riktigt kry och helst av allt vill jag vara i mammas famn heeeeeela tiden, annars gnäller jag och är inte riktigt nöjd. Sån tur var hade jag bara feber en natt sen blev det inte mycket mer med det än en rinnande näsa och lite småhostig och hängig. Mamma hade det jättebra uppe hos mina små kusiner Nikki och Bim i Falun. Med en medeltemperatur på 20 minusgrader och massa snö var det tur att de mestadels höll sig inomhus och gosade med småflickorna. Mamma sa att hon aldrig har sett så söta flickor och hon hade kunnat stanna hur länge som hels bara hon haft sin kärlek (min pappa) och mig med sig. Hon saknade mig så det gjorde ont så det var tur hon hade Malte med sig. Han skötte sig exemplariskt både i Falun och på tåget. Det var första gången han åkte tåg så det var ju lite spännande. Till en början var han lite orolig och det var lite otäckt att hoppa av och på tåget men han vande sig och det gick jättebra till slut. Min mamma var helt lyrisk när hon kom hem efter en hel helg hos de finaste flickorna som finns- men utan sin lille pojk. Hon saknade sina pojkar nåt obeskrivligt men desto mysigare blev det när hon kom hem, och få träffas igen efter att ha saknat varandra jättemycket. Jag och pappa hade hur som helst en toppenhelg vi också. Det bjöds på mycket bus och knasigheter. Vi sov över hos Nore och hans pappa på lördagen. Vi åt god mat och lekte en massa i deras fina hus. Nore har ett alldeles eget litet hus inne i huset som han fick av mormor och plastmorfar i julklapp. Han vill ha med mig in dig och leka men än så länge har jag inte riktigt vågat mig in- men det kommer. När det bara är pojkar så blir det alltid en massa bus och vi hade en riktig grabbhelg.

Jag och Nore har börjat leka på riktigt tillsammans nu. Han tycker att jag är mycket mer intressant och spännande nu när jag tar mig fram på egen hand. Han ser nog också att jag inte är en bebis längre. Det började i helgen när våra mammor var bortresta och när vi träffades i veckan så lekte också. Än så länge har vi inte börjat slåss om leksakerna utan oftast viker sig Nore, förmodligen i ren osäkerhet eftersom jag alltid varit mycket mindre och han har alltid behövt vara försiktig mot mig. Nu vet han inte riktigt hur han ska göra. Det enda vi är lite oeniga om ibland är vem som ska få vår kära mormors uppmärksamhet. Vi tycker om henne så himla mycket båda två och ibland vill man ju ha henne för sig själv så ibland blir vi lite avundsjuka på varandra.

Vardagen är tillbaka och vi har kommit in i de vanliga rutinerna i veckorna med fika och träffar med andra barn och mammor. För lite sen var Ally och Alicia och hälsade på mig. Vi lekte jättelänge i mitt lekrum som förresten är helt färdigt nu. Mamma har målat en utav väggarna i färgglada och starka ränder och de flesta leksakerna har fått flytta in i lekrummet där jag trivs jättebra och har det jättemysigt.

Det är roligt att sången börjar igen och nu ska vi nog gå på öppna förskolan lite oftare eftersom jag har blivit större och thar ju börjat tycka det är roligt att leka med andra barn. För övrigt är jag som vanligt en glad liten prick och blir gladare och gladare för varje dag- för jag utvecklar hela tidn min "krypteknik" och blir snabbare och säkrare för var dag. Många skrattar lite åt mig när jag tar mig framåt för det är nog ett ganska ovanligt sätt att ta sig fram på och det ser lite roligt ut. Men som sagt så är alla sätt bra utom de dåliga och det är ju bara roligt att jag är unik även vad gäller detta. Det viktigaste är ju att jag tar mig framåt.

I helgen har jag sovit över hos min underbara mormor. Mamma och pappa var på fest med pappas jobb och de åkte gokart, bowlade och var på restaurang. De hade jättetrevligt men självklart saknade de mig. Jag saknade dem lite granna men jag hade det så mysigt hos mormor så det gick ingen nöd på mig. Mormor och många med henne tycker att jag börjar bli en riktig liten buse som är på precis allt jag ser- är riktigt klåfingrig. Jag vet redan väldigt väl vad jag får- och inte får röra och det sistnämnda är såååå spännande. Särskilt eftersom jag vet att jag får uppmärksamhet till tusen om jag är på väg mot "ajaj"-sakerna. Golvglaslyktan i vardagsrummet och den stora golvvasen i köket är nog de sakerna som är mest spännande att försökte hinna röra och självklart Maltes skålar om mamma och pappa glömmer sätta upp dem på bänken. Något jag får göra och som jag trots det gör ofta är att dra ut alla mammas halsdukar och scarfsar från byrån i hallen. Allt jag gör- gör jag med en liten räv bakom örat. Jag kommer nog bli en riktig buse när jag blir större och jag är redan en bra bit på väg- men jag gör det med glimten i ögat.

Det är hur mycket snö som helst ute och jag har för första gången åkt pulka. Det var jättespännande men jag blev trött av det. Helt plötsligt såg jag ju precis allt runt omkring mig. När jag åker i vagnen ser jag ju inte allt. Pulkapremiären gick runt på kvarteret men nästa gång vill jag åka med lite mera fart.

Ha det så bra så hörs vi snart!

Kramen och pussen från Wian