Vid 11 månader reser jag mig upp- galant- mot ALLT

Nu har jag sett till att mamma och pappa inte får en lugn stund hemma. Jag reser mig nämligen mot precis allt. Jag reser mig galant men man ska nog inte lita på mig helt. Det började med att jag för två veckor sedan reste mig upp alldeles själv i Nores badkar. I ett halt badkar av alla ställen..hm.....hur som helst så har jag från den dagen tränat och tränat och tränat. Numera är det inte roligt med något annat än att resa sig upp mot precis allting. Det går enkelt nu och som vanligt när jag har lärt mig nåt nytt så bara kommer det. Jag tränar ytterst lite och bygger upp självförtroendet och övar en aning till och så vips så kan jag det. Stolar, min barnstol, vardagsrumsbordet, tv-bänken, köksinredningen, mammas och pappas ben är bara några exempel. Pappa är livrädd varje gång jag reser mig för härom dagen dunsade jag ner på rumpan och slog i min lilla näsa på vägen ner. Mamma är inte riktigt lika rädd att något ska hända. Hon litar nog på mig- höhö, det hade inte jag gjort om jag var henne. Hon säger att man ju måste trilla lite ibland för att lära sig att man måste vara försiktig och inte ta vatten över huvudet. Mamma är nog också rädd innerst inne men just vad gäller den här saken är nog pappa lite mer orolig. Det brukar ju vara tvärtom annars.

Hur som helst så är pappa ganska övertygad om att jag kommer släppa och gå mina första steg innan min ettårsdag. Mamma är lite mer skeptisk, kanske för att hon med blandade känslor ser mig bli en pojk. Bebistiden är över och en ny fas i livet är på intåg och från den dagen man som en liten pojk lär sig gå är man inte längre en bebis- man är en liten grabb som är på väg att börja utforska världen ytterligare.

Annars har det inte hänt nåt särskilt direkt utan veckan som gått har sprungit på som vanligt. Vi har passat Albert (min jämgamla kompis) och vi hade hur kul som helst tillsammans. Mamma fick dessutom prova på att ha två barn vilket inte var särskilt mycket jobbigare. Det kan ha att göra med att både jag och Albert är väldigt enkla barn och innan vi passade Albert har hon alltid trott att hon hade den enklaste och medgörligaste sonen i världen men blev överbevisad. Albert är nästan ÄNNU lättare att ha att göra med så nu kanske mamma vågar skaffa mig syskon nu när hon sett att det inte är så stor skillnad. Haha, nej tack, de får gärna vänta med att göra syskon för än så länge stormtrivs jag med att vara mammas och pappas lilla ögonsten. Jag hade inte tänkt börja konkurrera än på några år.

Sången har vi som vanligt varit på och vi har hälsat på Månsen och hans mamma i Hovmantorp. Nore och moster var också med och busade och trots att Måns är, två-nästan tre månader yngre än mig är han två kilo tyngre. Han har alltid varit en stor kille men det är först nu som han gått om i vikt och gör nog snart det i längd också. Det som är så knasigt är att när vi leker tror jag ju att han är lika gammal som mig men han fixar inte alltid när jag kommer för nära och vill tävlingskrypa eller så. Han bara sitter ju där- och inte förrän mamma berättade att han är yngre än mig men större ändå- så förstod jag att jag nog ska vara lite försiktig. Det är ju inte så lätt och veta var gränsen går...hihi, men Måns och jag är goda vänner och det är bara nu när vi är så här pass små som skillnaden märks av. Om några månader springer vi nog runt och då kommer inte ålderskskillnaden som bara är ett par månader inte att märkas av.

Nore och jag däremot har börjat leka jättebra tillsammans. Vi sköter oss själva en lång stund och sist vi sågs och våra föräldrar skulle äta middag och umgås tänkte Nore att vi skulle titta på Pettson och Findus under tiden. Han har nämligen blivit väldigt intresserad av att titta på film just nu och Pippi Långstrump och Pettson och Findus är favoriterna. Jag tyckte dock inte det var lika spännande som Nore att sitta stilla i myshörnan framför teven nu när jag lärt mig hur man reser sig mot saker och ting. Jag ville helst riva ner teven nu när jag äntligen lärt mig hur jag kommer nära den eller ville jag se om det gick att resa sig mot något annat spännande. Det skiljer ju trots allt över ett halvår på mig och kusse så det är ju klart att vi är i olika faser just nu men det är himla roligt att vi kan sitta med leklådan framför oss och leka tillsammans.

I dagarna har jag och mamma varit inne i stan och träffat mammas kompisar Jennie och Linn. I Linns mage ligger en liten söt flicka och väntar på att få komma ut. Mamma tycker att det är overkligt att för exakt ett år sedan hade hon en lika stor mage och det knasigaste av allt är att det var jag som låg där inne. Det är jättesvårt att förstå säger mamma och det var en jättehäftig känsla av att ett litet liv, nämligen jag bodde där inne väldigt länge. Jag är bombsäker på att flickan i Linns mage (precis som de flesta andra flickor jag känner) kommer vara supersöt och förhoppningsvis kommer hon tycka detsamma om mig för pussas och kramas är ju något jag tycker om.

Det blir mer och mer märkbart att jag förstår mycket utav det som mamma och pappa säger. När de frågar var lampan är, pekar jag och tittar upp i taket. Likaså är jag väl medveten om att Malte är min hund och så vet jag såklart att mamma är min mamma och pappa är min pappa. När mamma och jag står i fönstret och ser pappa komma hem från jobbet säger mamma- titta vem som kommer, är det pappa som kommer? Då svarar jag så hon ska förstå att jag förstått vad hom menar: "Dada". "Nono" är ytterligare ett ord jag samlat på mig i mitt förråd (den så kallade hjärnan).

Dada är i alla fall mitt absoluta favoritord. På nåt sätt kanske jag försöker kompensera pappa genom att visa att jag vet vad han heter och vem han är så han inte ska bli så ledsen när jag vill vara hos mamma. Jag är nämligen fortfarande ganska mammig men mamma och pappa har försökt kämpa för att det ska duga med pappa som tröst och vid nattning. Ibland går det inte alls men ibland går det faktiskt riktigt bra. Jag vet ju att pappa tycker om mig precis lika mycket som mamma men att barn blir mammiga är tydligen inte ovanligt. Det är ju trots allt henne jag träffar 10 av mina vakna timmar på dygnet och pappa träffar jag ju dessvärre bara 2.

Om helgerna blir det såklart annorlunda när pappa är ledig och ibland jobbar ju mamma på helgerna och då umgås jag ju mycket med pappa. Idag tillexempel var jag och pappa själva nästan hela dagen. Vi passade på att åka till mormor när vi skjutsade mamma till jobbet. Hos mormor blev det mycket bus och lek men mormor har ont i sin hand för hon har nyligen oprererat den. Pappa skulle övertala den väldigt svårövertalade Ylva (som ju min mormor heter) att få hjälpa henne att skotta. Det har nämligen kommit overkligt mycket snö den här helgen. Undra hur mycket snö det finns uppe i himlen egentligen..? Jag tycker att det är ganska mysigt med snö men visst längtar jag till våren. Allt blir mycket enklare och smidigare om man slipper all snö och alla sjuttonmiljoner klädersplagg man måste kränga på och av när man ska ge sig ut. Men jag måste medge att det är ganska gosigt med varma och sköna kläder. Särskilt när de är gjorda just precis och enbart för mig. Favoritplagget just nu är den stickade koftan tant Anna gjort. Men den kan jag nog ha till våren också för nu måste jag ju ha overallen över. Mamma och pappa och alla andra vuxna i min närhet verkar hur som helst vara riktigt trötta på snön nu men när jag blir äldre kommer i alla fall mamma och pappa minnas att min första vinter var vit. Väldigt vit, väldigt länge.

Jag är inte riktigt lika tjurig vad gäller mat längre. Mat har gått från pecka till mecka. Fast nu behöver vi ju inte överdriva men mat är godare nu. Gröt går an igen och mammas och pappas mat slinker oftast ner. Det som är absolut godast just nu är torsk, potatismos, morötter och hollandaisesås.

Det är definitivt en maträtt som faller mig i smaken och slår burkmaten med bravur. Mammas och pappas mat blir godare och godare eller också så vänjer jag mig bara av mer och mer från burkmaten. Förmodligen är det en blandning. Annars är frukt fortfarande superduper i min smak. Banan är favvisen just nu för den är så rolig att äta. Jag får äta den alldeles själv.

Min första alla-hjärtans-dag var förresten hur mysig som helst. Dagen spenderades hos min underbara mormor och kvällen åt vi god mat och kramades och pussades extra mycket. Vi är ganska bra på det i vår familj annars men man kände att det var nåt särskilt just denna dagen, det var extra mycket kärlek i luften.

Nu har jag ätit och därmed kladdat i vanlig ordning så nu är det dags att hoppa i badet eller duschen...å det tycker jag ju som bekant om.
Kramar och pussar från lillastora mig

En mammig liten busunge

Den senaste tiden har det varit lite småtjurigt om nätterna. Det kan bero på mycket men förmodligen är det bissingar på gång och nu när jag fått alla framtänder väntar alla kindisar. De sistnämnda ska tydligen vara jättejobbiga att få. Hur som helst vaknar efter några timmar och vill inte alls somna om i min egen säng. Jag vill ligga mellan mamma och pappa de sista timmarna. Det är så himla mycket gosigare att krypa ner mellan världens bästa mamma och pappa när jag legat själv i min säng i flera timmar. I övrigt fungerar sömnen ganska bra. Jag sover cirkus en timma på förmiddagen och cirkus 1,5 timme på eftermiddagen och somnar mellan sju och åtta om kvällarna. På dagarna somnar jag oftast i vagnen eller i mammas och pappas säng jämte en sjungandes och vyssandes mamma. Det händer att jag somnar i bilen om vi ska iväg nån stans och häromdagen trodde mamma att jag skulle somna i pulkan. Men nu har jag sovit i min egna säng två hela nätter i streck så vi är back on track så att säga. Det vore ju konstigt om jag inte trivdes i mitt rum eftersom det är så otroligt fint och mysigt men det är ju inte det som har varit problemet. Jag har ju velat vara nära mina päron. Förra helgen var vi inneboende hos min kusin Nore och hans familj i Tås. Pappa och Nores pappa jobbade i vår källare med att bland annat byta alla rör, så man kunde inte vara hemma. Vi hade det jättemysigt hos kusinen. Vi lekte jättemycket och det roligaste tyckte vi båda var när Nore körde sin bobbycar med mig bak på släpet eller när han körde mig på sin röda bil. Det gick i en väldig fart och mamma vågade inte släppa taget om mig helt eftersom Nore visste precis var gasen satt. Något som också var riktigt roligt var när vi badade tillsammans i deras stora badkar. Jag och Nore tycker så mycket om varandra och jag hoppas verkligen att vi även i framtiden kommer att träffas så här ofta, även när våra mammor inte är mammalediga. Sån tur är tycker ju våra pappor också om att umgås så det kommer nog snarare bli som så att vi tröttnar på varandra då och då istället…hehe, fast inte bokstavligt talat…nåja ni förstår hur jag menar.

Mat smakar fortfarande oftast blä. Antingen spottar jag ut maten eller slår jag bort skeden med armen så det flyger mat åt alla håll och kanter, framförallt när det serveras middag. Välling och frukt är fortfarande det som mina smaklökar gillar bäst. Det mesta slinker dock ner men bara om jag får äta själv. Det resulterar såklart oftast i ett bad. Pizza har också blivit lite av en favorit. Kanske för att det är lite spännande och äta. Åtminstone slipper jag bli matad med en sån där bebissked. Jag får äta pizzan alldeles själv. Jag hjälpte till att baka pizza förra helgen. Jag var nog mest i vägen men jag ville ju bara hjälpa till. Så är det med det mesta nu för tiden. Jag vill vara med och hjälpa till men så blir det bara pannkaka av allt ibland. Välling är jag ingen höjdare på att göra men jag har fortfarande mycket att lära. Det jag tränar mest på just nu är att resa mig mot saker och ting. Oftast soffbordet och mammas och pappas ben. Ibland går det bra men ibland får jag lära mig av mina misstag. Jag har blivit väldigt ”mammig” på sistone. Ett tag fick pappa inte ens komma i närheten när det var läggdags utan mamma skulle natta mig annars blev det ett himla liv. Det går bättre och bättre men ibland blir jag bara sugen på att vara nära min mamma och då hjälper det inte med något förutom mammas famn. Pappa blir såklart lite ledsen när det inte duger med honom men jag är ju så mycket mer med mamma och ibland vill jag bara att det ska vara hon som tröstar mig och håller om mig. Jag lovar dig pappa att detta är övergående men jag är ju fortfarande en ganska liten grabb, även om jag växer och utvecklas i väldig fart. Det kommer en dag då jag inte vill ha mammas närhet lika ofta utan ditt engagemang vid fotbollsplanen, grabbkvällar, grabbprat och annat sånt där son-pappa emellan istället. Så du kan vara lugn. Just nu är jag bara inne i en liten mammaperiod.

Mamma har haft en andra massa mammor på besök. Min moster har börjat sälja barnkläder för företaget ”Me & I” och mamma ställde gladeligen upp på att vara värdinna. Det var tur för mig att kusin Maja och grannen Malte (inte min hund alltså utan en pojk som är precis ett år äldre än mig som bor i huset bredvid) också var med så jag fick leka lite. Pappa var lekledare och då som många andra gånger kom lekrummet väl till användning.

I övrigt har jag och Nore träffat lilla Elly igen. Hon har blivit så himla söt. Hon var visserligen alltid varit en riktig liten sockerbit men hon blir sötare och sötare för varje gång jag ser henne. Det har också blivit en träff med kidsen och mammorna i föräldragruppen. Jag gjorde entré genom att blöta ner hela hallen, mamma och mig själv. Blöjan måste ha suttit snett på nåt vänster eller också så låg inte poppen som den skulle. Det var kiss överallt… Hur som helst så skämdes jag en stund sen lekte jag som ingenting med de andra busfröna. Även sångstunden i församlingshemmet hann vi med denna vecka. Det är alltid lika roligt där och den här gången intresserade jag mig mest för gitarren och trumman som finns där.

Pappa kom på den alldeles lysande idén att ge mig en egen trumma. Det står dock ”Annas pepparkakor” på den men den är gjord av plåt och dånar och trummar som bara den. Den har faktiskt kommit att bli min nya stora favorit bland leksakerna och allt annat i vårt hem. Haha- akta dig dammsugaren för nu har du minsann fått dig en konkurrent. Annars är det ganska roligt att sitta i leklådan och på så vis blir jag ju själv en stor leksak och till pappas stora gjädje har jag fått intresse för hans underlägg med Djurgården-loggan på. Egentligen får jag nog inte ha dem men pappa tror inte det kan hända nåt farligt. Jag får inte tugga sönder dem bara och svälja gummibitarna. Kanske blir den en liten Djurgårdare av mig i alla fall.

Äntligen har jag fått träffa min kompis Måns igen. Det var jättelänge sen sist och det bästa av allt var att vi var i simhallen. Detta var planerat sedan flera flera veckor men en förkylning efter en annan avlöste varandra. Vi badade mest i den varma bassängen men jag premiärbadade även i äventyrsbadet. Lite kallare men riktigt häftigt med alla fontäner (som dock skrämde mig ibland), och andra coola saker som inte finns i barnbassängen. När vi badat en stund i äventyrsbadet värmed vi oss lite i den svalaste bastun. Det var jätteskönt och jag blev dunderröd om mina gosiga kinder. Det var bra tyckte mamma och pappa att mina prickar inte verkade må så dåligt av bastun. Det är en sån grej som mastocytosen annars kan reagera på. En del prickar blev bara lite mer markanta än vanligt men annars så hände det ingenting. En superkväll i simhallen avslutades med pizza i goda vänners sällskap. Måns somnade i sin vagn direkt men jag slog rekord och somnade kvart i tio. Mamma och pappa förstod inte var all energi kom ifrån och inte jag heller- men roligt hade jag!

Farfar har fyllt år så idag blir det kalas. Om några dagar åker farmor och farfar till Vietnam på semester och är borta i tre veckor så då måste jag ju verkligen passa på och träffa dem nu innan de åker till värmen. På tal om det så har vi bokat flygbiljetter till Thailand och Krabi den 23 november. Äntligen är det bokat och nu ska vi bara se oss om efter ett bra, barnvänligt och prisvärt hotell. Sen är det bara till att räkna ner och packa väskan. Hur som helst så är det ju ett tag dit och det är mycket annat som ska göras och upptäckas innan dess. För det första så ska vi ju till farmor och farfar idag och det blir nog fullt ös hos farmor och farfar då alla kusinerna också kommer dit. Vi får se vem som busar mest. Jag ska nog hålla lite låg profil idag för jag vill såklart vara farmors och farfars favorit bland kusinskaran. Hehe- det är nog lättare sagt än gjort i nuläget, att hålla låg profil alltså. Jag är ju inte alls den där lugna Wian längre fast hur jag än kämpar så blir det ändå svårt att bräcka buskusinerna Wiberg. Där är det alltid full rulle och jag tror att jag ska bli lika dan. Jag ska bara lära mig lite till utav de som kan först och jag är på god väg säger min mamma.

I morgon är det alla hjärtans dag. Min första alla hjärtans dag dessutom. Det händer nog inte så mycket utöver det vanliga. Men vi ska nog gosas, pussas och kramas lite extra mycket för det kan man ju aldrig få för mycket av.

Nä he om man skulle ta och svida om till kalasoutfitten. Ha det så bra, så hörs vi snart!
Extra många kramar, extra många pussar och extra mycket kärlek
från Wianbus.

Tiden springer på med kalas och andra trevligheter

Jag, mamma, pappa och släkten på pappas sida har varit på min sysslings ettårskalas nere i Mörarp, strax utanför Helsingborg i helgen. Vi hade hur roligt som helst. Lilla Astrid som var födelsedagsbarnet är ganska exakt två månader äldre än mig och är söt som socker. Men vi är ju släkt- så det blev inget pusskalas. Däremot bjöds det på andra trevligheter som det brukar göra på ett kalas. Tårtan såg riktigt smarrig ut och jag var stensäker på att den var till mig eftersom den var dekorerad med Barbapapafamiljen. Men icke, mamma och pappa säger att min tårtpremiär blir när jag själv fyller ett år och den som väntar på nåt gott…. Det är inte så länge kvar tills jag fyller ett år och jag längtar som bara den. Man får ju både fina presenter och så får man ju träffa släkten. Medan vi var på kalas var storebror Malte hos sin kompis Elvis. Vi tänkte att han nog hade det roligare där fast Astrid hade tre fina katter som han nog velat busa med. Malte var i vilket fall som helst helt slut på söndagen när vi hämtade honom. De hade haft det jätteroligt och nästa gång är det vår tur att passa Elvis…hoppas inte jag är hemma då. Nädå- jag blir nog hemma men jag kommer nog hålla mig på avstånd- för han är lite otäck.

Härom veckan var jag och mamma hos mina kusiner i Öja och hälsade på. Vi passade på att bli bjudna på lunch när vi ändå var i närheten på förmiddagen och sjöng med de andra mammorna och barnen i byn. Jag och Minette är ju ganska jämngamla och det är nog henne jag har roligast med. De större kusinerna är också roliga att träffa fast där tittar jag mest och lär.

Vi har också hunnit med- det vi försöker göra till en vana- träffa mammorna och barnen i föräldragruppen en gång i veckan. Den här gången var vi hos Albert och hans mamma- som också bor i Gemla. Det är jätteroligt att få busa med de andra tre grynen medan våra mammor sitter och babblar och fikar. Albert och jag kommer nog bli bra kompisar. Vi har roligt tillsammans och så även våra mammor. Dessutom kommer vi nog en vacker dag bli klasskompisar eftersom vi tillhör samma socken.

Tanken var att mina små prinsesskusiner Nikki och Bim skulle komma till Växjö och hälsa på nästa helg. Så blir det tyvärr inte med tanke på snökaoset som härjar. Det är för riskfyllt att åka hundra mil med två små diamanter i baksätet. Jag blev jättebesviken när jag fick höra om de ändrade planerna men jag får helt enkelt hia mig till våren eller åtminstone tills all snö smält.

I helgen ska vi istället bosätta oss i Tås (Tävelsås), hos kusin Nore och hans familj. Min pappa och Nores pappa ska byta alla rör i vår källare så vi kommer inte kunna vara hemma. Det ska bli jätteroligt tycker jag för ju mer pappa är i källaren desto närmre kommer jag mitt premiärdopp i badkaret. Sen ska det såklart bli roligt att träffa kusse också för sist han var här sov jag som en gris. Vi hade just kommit hem från ettårskalaset som tog på mina krafter så när de kom och skulle äta kvällsmat med oss hade jag redan gått och lagt mig.

Maten mamma och pappa ger mig är över lag ganska äcklig. Helst av allt hade jag velat leva på välling och frukt. Men mamma och pappa kämpar på och försöker få i mig flera mål om dagen. Ibland går det jättebra och ibland raka motsatsen. Jag vill ju allra helst äta själv men alla maträtter tillåter inte det. Rån har blivit majskrokens nya ersättare. Det tar lite längre tid att äta upp och de är lite roligare att äta. Å det bästa av allt är att när jag inte vill ha mer sträcker jag ut handen och så kommer Malte och äter upp resten. Så gör han ju med det mesta jag äter. Hans favoritplats (förutom soffan) är nedanför min matstol under bordet. När jag sedan vill ner från min stol sätter både jag och Malte oss och äter upp smulorna på golvet. Med flit äter vi dock inte upp alla smulor utan ser till att mamma tar fram min älsklingsgrej- dammsugaren.
Jag förstår mer och mer vad mamma och pappa säger till mig och de orden min mun lyckas få ur är mamma, pappa (oftast i form av dada), titta och bang. Bang säger jag om allt som låter och det ljudet framkallar jag flera gånger om dagen med mina leksaker och framförallt hammaren till bultbrädan. Den och mammas dammsugare är just nu mina stora favoriter. När mamma dammsuger glittrar det i mina ögon och jag blir hur glad som helst. Jag skuttar efter henne och försöker fånga dammsugaren och har hur kul som helst. Jag har önskat mig en egen liten dammsugare av farmor och farfar. De såg nämligen hur kul jag hade med min sysslings alldeles egna dammsugare. Jag och farfar satt och lekte med den en jättelång stund.

Tack, adjö och på återseende. Nu ska mamma dammsuga upp alla smulor och annat smuts vi lyckats dra in så nu har jag inte tid att sitta här längre.

Adjöken!
Wian

En tiokilos busig, inte lika medgörlig- men helt underbar Wian ändå

Jodå- visst har jag börjat visa mina föräldrar att jag faktiskt kan jag också. Med krypningen och därmed den nya världens upptäckt kom även mitt nya lilla "jag" fram. Jag är ett riktigt litet busknippe och jag gör precis allt som man inte får göra och röra. Det är så otroligt roligt att testa mamma och pappa genom att haffa saker jag inte får röra. Höhö- jag har nog börjat förstå det dära knasiga ordet "farligt"- jag tror det betyder att nu är det dags för bus. För varje gång mamma eller pappa säger "ajaj-farligt" kommer ett pekfinger upp och de börjar jaga mig. Jag tror att det betyder att de vill busa. Det är fasligt roligt när de kryper efter mig. Jag hoppas verkligen inte att jag ser lika komisk ut som dem när jag kryper för mina föräldrar ser otroligt roliga ut när de försöker gå ner på golver och försöka vara lika smidiga som mig. Och tro inte att de är smidiga- för de är raka motsatsen. Jag hinner alltid före- fast när de krånglat sig upp på de dära långa benen igen så är de snabbare än blixten.

Hur som helst så är det fortfarande riktigt roligt att utforska världen- och med det menar jag vårt hus och alla dess vinklar och vrår och prylar. Även om det vid det här laget är få saker jag inte upptäckt- så upptäcker jag de om och om igen- bara för att det är kul. Mamma säger att det är bra för konditionen att vara mammaledig.

Jag får mer och mer vilja och blir nog mer och mer lik min mor. När jag äntligen lärt mig äta mammas och pappas hemlagade mat- vill jag nu även äta alldeles själv. Det går inte särskilt bra att äta med skeden- men skam den som ger sig. Frukost, lunch och kvällsmat slutar oftast i att jag efter att jag ett visst antal gånger spottat ut det jag blir matad med- får jag själv sitta och plocka i maten. Det är inte många skedar mamma och pappa lyckas få i mig innan det sprutar gröt eller spagetti kring hela matbordet. I den matchen brukar det sluta lika. Mamma och pappa mot mig och Malte. Mamma och pappa tycker inte alls det är roligt när all mat bara sprutar från min mun och ner på golvet men jag tycker det är superkul och Malte står under bordet och agerar hejaklack och äter upp det som serveras på golvet. Ofta hamnar hälften i hans päls och det kan han bli lite irriterad över men annars tycker han att det är jätteroligt när jag matvägrar. Nåja- jag måste ju lära mig att äta själv nån gång och just precis nu tycker jag är ett bra tillfälle.

Senaste kollen kring min 10-månadsdag på BVC visade att jag exaktus väger 10 kilo. Jag har även dragit ut en del på längden och är hela 74,5 cm lång. Senaste mötet med den rara sköterskan slutade även i påfyllning av grissprutan. Nu har jag det fulla skyddet så nu känns det tryggt. Sprutan gjorde jätteont den här gången men gick över på bara några sekunder. Det var tur jag satt i mammas trygga famn när det stack till. Jag hade hoppats på en glass efter sprutan idag- som mamma har lovat en större Wian och nu- tio kilo tung och snart längre än mamma borde jag fått en piggelin. Jag satt spänd hela hemresan i bilen men det stannades inte och handlases nån glass. Men som plåster på såren fick jag i alla fall ett på låret.

Faster min har suttit barnvakt åt mig när mamma och pappa var på bio. Det gick hur bra som helst- även om jag inte varit själv med Pauline innan. Men hon verkar kunna det där med barn. Det blir väl så om man har en massa syskon som skaffar en hel hög. Vi hade sångstund och jag fick bada i baljan innan det var läggdags. När mamma och pappa kom hem från bion sov jag som en liten gris. Jag var i trygga händer och mamma och pappa kan behöva lite tid för varandra ibland. De säger att man blir mycket bättre föräldrar om man får ladda batterierna ibland. Jag märker dock ingen skillnad på urladdade batterier eller ej- det enda är att de orkar busa lite mer med mig. Tänk om även jag kunde få ladda upp mina batterier nån gång ibland. Då skulle jag nog skutta runt som en duracellkanin.

Pappa har börjat på i källaren nu igen. Det är bra tycker jag. Även om jag inte hinner träffa honom så mycket varken om dagarna eller på helgerna så vet jag ju att han gör det för vår skull. Tänk när jag får ett stort badkar där nere. Tänk vad roligt jag ska ha! Självklart hinner vi ses några timmar varje dag och det är tur för ingen busar ju så bra som han. Även om mamma faktiskt har bättrat sig och blivit riktigt rolig ibland så slår ingen min pappas bus.

Jag firade min 10-månaders dag med att ha Anna och Micke-Kent på besök. Anna är ju som ni säkert vet den där snälla toktanten som alltid skickar fina månadskort till mig. Deras sällskap är alltid trevligt men den här gången tror jag deras vovve Elvis hade vuxit rejält sen sist- eller också var det bara inbillning. Han var i vilket fall som helst jätteotäck. När han kom nära skakade jag av rädsla och blev jätteledsen. Som vanligt fanns ju mammas och pappas trygga och kärleksfulla famnar och inget slår dem när jag blir rädd och orolig. Mamma och pappa tycker dock att jag måste vänja mig vid andra djur- annars går det ju aldrig ta med mig på zoo. Alla djur är ju inte så små, gosiga och pussiga som min alldeles egna hund Malte. Elvis är snäll men han är bara lite för stor och ser bara lite otäck ut...Tacka vet jag min Malte....

Än har jag alltå inte fått gå på zoo men jag har gjort min premiär på Leo´s Lekland. Jag, mamma, Nore, moster och mormor var där en hel eftermiddag. Oj vad vi hade roligt. Där fanns en massa rutschkanor, bollhav och andra roligheter. Min favorit var som väntat- bollhavet. Jag trodde inte mina ögon när jag såg alla bollar. Jag trodde inte det fanns så många av denna otroligt fantastiska skapelse- i alla fall inte på en och samma plats. Ett sådant bollhav hade jag velat ha i mitt lekrum. Fast jag vet att man inte kan få allt här i världen- å jag trivs väldans bra i mitt lekrum ändå. Favoriten just nu är Bobby-caren jag fick av mormor och plastis i julklapp. Jag och Nore satt i knät på våra mammor och åkte ena riktigt roliga rutschkanor också. Jag har nog aldrig sett mamma skratta så förut. Hon blev som ett barn igen sa hon och hade inte jag och Nore hållt på att somna mot slutet hade mamma och moster nog fortfarande åkt rutschkana. Så en fråga jag ställde när vi åkte hem var vilka som egentligen hade roligast... barnen eller mammorna... Jag tror att mormor också hade väldigt roligt. Det var första men förmodligen inte sista gången vi lekte av oss hos Leo.

Jag är inte alls lika medgörlig som tidigare, har en räv bakom varje öra och är busig som få,

men mamma och pappa tycker så klart att jag är heeeeeeelt underbar ändå.

På återseende, Wian

Feber- och pulkapremiär

Det är nog ganska ovanligt att man får sin första riktiga förkylning med feber och allt sånt tråkigt som man får på köpet, när man är över nio månader gammal. Tidigare har jag bara varit snorig och hostig några gånger men nu har jag fått prova på att vara sjuk på riktigt. Det är mycket kämpigare att komma till ro och somna när man inte är riktigt kry och helst av allt vill jag vara i mammas famn heeeeeela tiden, annars gnäller jag och är inte riktigt nöjd. Sån tur var hade jag bara feber en natt sen blev det inte mycket mer med det än en rinnande näsa och lite småhostig och hängig. Mamma hade det jättebra uppe hos mina små kusiner Nikki och Bim i Falun. Med en medeltemperatur på 20 minusgrader och massa snö var det tur att de mestadels höll sig inomhus och gosade med småflickorna. Mamma sa att hon aldrig har sett så söta flickor och hon hade kunnat stanna hur länge som hels bara hon haft sin kärlek (min pappa) och mig med sig. Hon saknade mig så det gjorde ont så det var tur hon hade Malte med sig. Han skötte sig exemplariskt både i Falun och på tåget. Det var första gången han åkte tåg så det var ju lite spännande. Till en början var han lite orolig och det var lite otäckt att hoppa av och på tåget men han vande sig och det gick jättebra till slut. Min mamma var helt lyrisk när hon kom hem efter en hel helg hos de finaste flickorna som finns- men utan sin lille pojk. Hon saknade sina pojkar nåt obeskrivligt men desto mysigare blev det när hon kom hem, och få träffas igen efter att ha saknat varandra jättemycket. Jag och pappa hade hur som helst en toppenhelg vi också. Det bjöds på mycket bus och knasigheter. Vi sov över hos Nore och hans pappa på lördagen. Vi åt god mat och lekte en massa i deras fina hus. Nore har ett alldeles eget litet hus inne i huset som han fick av mormor och plastmorfar i julklapp. Han vill ha med mig in dig och leka men än så länge har jag inte riktigt vågat mig in- men det kommer. När det bara är pojkar så blir det alltid en massa bus och vi hade en riktig grabbhelg.

Jag och Nore har börjat leka på riktigt tillsammans nu. Han tycker att jag är mycket mer intressant och spännande nu när jag tar mig fram på egen hand. Han ser nog också att jag inte är en bebis längre. Det började i helgen när våra mammor var bortresta och när vi träffades i veckan så lekte också. Än så länge har vi inte börjat slåss om leksakerna utan oftast viker sig Nore, förmodligen i ren osäkerhet eftersom jag alltid varit mycket mindre och han har alltid behövt vara försiktig mot mig. Nu vet han inte riktigt hur han ska göra. Det enda vi är lite oeniga om ibland är vem som ska få vår kära mormors uppmärksamhet. Vi tycker om henne så himla mycket båda två och ibland vill man ju ha henne för sig själv så ibland blir vi lite avundsjuka på varandra.

Vardagen är tillbaka och vi har kommit in i de vanliga rutinerna i veckorna med fika och träffar med andra barn och mammor. För lite sen var Ally och Alicia och hälsade på mig. Vi lekte jättelänge i mitt lekrum som förresten är helt färdigt nu. Mamma har målat en utav väggarna i färgglada och starka ränder och de flesta leksakerna har fått flytta in i lekrummet där jag trivs jättebra och har det jättemysigt.

Det är roligt att sången börjar igen och nu ska vi nog gå på öppna förskolan lite oftare eftersom jag har blivit större och thar ju börjat tycka det är roligt att leka med andra barn. För övrigt är jag som vanligt en glad liten prick och blir gladare och gladare för varje dag- för jag utvecklar hela tidn min "krypteknik" och blir snabbare och säkrare för var dag. Många skrattar lite åt mig när jag tar mig framåt för det är nog ett ganska ovanligt sätt att ta sig fram på och det ser lite roligt ut. Men som sagt så är alla sätt bra utom de dåliga och det är ju bara roligt att jag är unik även vad gäller detta. Det viktigaste är ju att jag tar mig framåt.

I helgen har jag sovit över hos min underbara mormor. Mamma och pappa var på fest med pappas jobb och de åkte gokart, bowlade och var på restaurang. De hade jättetrevligt men självklart saknade de mig. Jag saknade dem lite granna men jag hade det så mysigt hos mormor så det gick ingen nöd på mig. Mormor och många med henne tycker att jag börjar bli en riktig liten buse som är på precis allt jag ser- är riktigt klåfingrig. Jag vet redan väldigt väl vad jag får- och inte får röra och det sistnämnda är såååå spännande. Särskilt eftersom jag vet att jag får uppmärksamhet till tusen om jag är på väg mot "ajaj"-sakerna. Golvglaslyktan i vardagsrummet och den stora golvvasen i köket är nog de sakerna som är mest spännande att försökte hinna röra och självklart Maltes skålar om mamma och pappa glömmer sätta upp dem på bänken. Något jag får göra och som jag trots det gör ofta är att dra ut alla mammas halsdukar och scarfsar från byrån i hallen. Allt jag gör- gör jag med en liten räv bakom örat. Jag kommer nog bli en riktig buse när jag blir större och jag är redan en bra bit på väg- men jag gör det med glimten i ögat.

Det är hur mycket snö som helst ute och jag har för första gången åkt pulka. Det var jättespännande men jag blev trött av det. Helt plötsligt såg jag ju precis allt runt omkring mig. När jag åker i vagnen ser jag ju inte allt. Pulkapremiären gick runt på kvarteret men nästa gång vill jag åka med lite mera fart.

Ha det så bra så hörs vi snart!

Kramen och pussen från Wian

Julen är utdansad, ett nytt år är här och ÄNTLIGEN tar jag mig framåt

Jag har hunnit bli 9 månader, ¾ år, ungefär trehundra dagar. Jag växer så det knakar fast mest på längden nu för tiden. Är inte riktigt så där bebishullig och tjock som tidigare men det har nog mycket att göra med att jag har börjat röra mig mer. Dessutom har jag inte samma ro att sitta stilla och äta numera på samma vis som tidigare. Det finns nämligen roligare saker att göra. När jag var 9 månader och 5 dagar hajade jag äntligen hur man tar sig framåt. Tidigare har jag från krypställning trillat ner på magen när jag ha tagit fram sista benet för att krypa och har blivit såååå arg men har nu insett att jag faktiskt kan ta mig framåt även om jag inte intar ”riktig” krypställning. Det hela började med att jag asade mig fram på ena benet som har utvecklats till att jag hoppar fram på ena benet och ser ut som en liten groda. Alla sätt är ju bra utom de dåliga och jag har helt enkelt funnit mitt egna lilla sätt att ta mig framåt. Det började sakta men säkert och för varje dag går det fortare och fortare och jag blir säkrare och säkrare på min grej. Jag har alltid varit en ganska glad kille och varit nöjd med det mesta men det är otroligt skönt för både mig, mamma och pappa att jag äntligen tar mig framåt för de sista månaderna har man inte riktigt känt igen mig för jag har varit frustrerad och inte helt nöjd med läget. Nu däremot är jag den lyckligaste pojken som finns. Hela jag lyser som en sol när jag utforskar en helt ny värld som öppnats för mig. Tidigare har jag bara kunnat studera den men nu kan jag helt plötsligt göra nästan vad jag vill.

Det finns många ”ajaj”-grejer i vårt hus för mamma och pappa säger så om jättemycket som jag vill ta i och välta och tugga på och jag förstår inte riktigt vad de menar men med det som med mycket annat förstår jag nog det snart. Mina egna leksaker är inte längre särkskilt spännande utan nu när jag äntligen kan inspektera och undersöka allt annat runt omkring mig- gör jag såklart det.
Dammsugaren åker fram titt som tätt för om mamma och pappa inte suger bort alla småsaker stoppar jag in det i munnen för jag kan lova att jag hittar precis ALLT, varenda liten molekyl. Det var för övrigt tack vare dammsugaren som jag den 28: december bestämde mig för att börja krypa. Jag har alltid tyckt den har varit så himla spännande och just den här dagen skulle jag krypa efter den. Köksskåpen och alla lådor är också saker som jag tycker är jätteroliga att öppna men helt plötsligt en dag kunde jag inte öppna dem längre. Pappa hade satt på några barnlås och det tyckte jag såklart var mindre roligt men pappa säger att han gjorde det för mitt bästa. Vaddå mitt bästa….?? Mitt bästa hade väl varit om jag fick öppna alla skåp och lådor hela tiden och komma åt en massa roliga saker som finns gömda där inne. Maltes mat- och vattenskål är också jättespännande men också det är "ajaj". Ordet ”farligt” måste jag snart lära mig för det säger mamma och pappa jätteofta, ”ajaj-farligt”. Jag förstår inte riktigt vad de menar men jag jobbar på det. Ett stort mål är alltså nått och jag trivs jättebra med att kunna krypa eller asa eller groda mig framåt. Äntligen!

Till mammas och pappas glädje har jag börjat gilla deras lagade mat. Tidigare har det bara varit burkmat som har gällt och mamma och pappa har nog trott att jag aldrig kommer lära mig tycka om deras mat. Men burkmaten och jag har alltid varit goda vänner och jag är inte villig att helt ge upp vår bekantskap helt men gör det mamma och pappa glada så får jag väl tänka om. Köttbullar med makaroner och potatismos och falukorv är två rätter som gått hem och det har varit jättegott så jag har smaskat och smackat när jag ätit middag de senaste dagarna. Som tidigare nämnts är ju falukorv något som de flesta i vår släkt älskar och jag vill ju inte vara det svarta fåret. Mammas köttbullar är de godaste som finns säger pappa och jag kan hålla med. Mammas köttbullar är det nåt visst med.

Köttbullar fick även prova på vid jul. Vi hade lite lillejul här hemma den 23:e med julklappsöppning, smakprov av väl utvalda godheter på julbordet och uppesittarkväll med Bingolotto. Vi hade det jättemysigt på vår första lillejul tillsammans. Prinskorv var också en godsak jag fick smaka när alla andra mumsade i sig av julbordet som såg gottit ut. Min första jul är alltså avklarad och julafton firades som planerat hos farmor och farfar efter ett besök hos morfar hos farmor och farfar bjöds det på allt det dära juliga och traditionella med julbord, Kalle-Anka, tomte och en massa julklappar. Jag kan stolt meddela att jag inte missade många minuter av min första jul för jag kunde inte koppla av och sova när vi kommit till farmor och farfar. Alla hade ju pratat så himla mycket om just den här dagen så jag ville ju inte missa något. Tänk om jag hade missat den där omtalade tomten och därmed alla julklappar….nähe, det riskerade jag inte att gå miste om. Hos farmor och farfar var även min ena faster, mina två farbröder och tre av mina kusiner. Vi busade en del men mest av allt tränade jag på att ta mig framåt i väntan på att den dära tomten skulle komma. Till slut kom han och han var otroligt spännande. Han såg lite otäck ut men så länge jag satt i en trygg famn gick det jättebra. Han kom absolut att bli en av mina favoriter för han hade så himla mycket roliga saker som låg i julklappar med sig. Jag fick jättemånga fina klappar och julafton var precis så bra och mysig som alla sagt.

Därför hade jag ju en väldans tur som fick fira jul två gånger för på annandagen var det dags att fira jul hemma hos mormor. Mamma och pappa var lite trötta efter juldagen då de träffade vänner och drack vuxendricka och hade trevligt. Jag var hemma hos farmor och farfar under tiden och eftersom mamma och pappa kom hem ganska sent sov jag över hos dem. Vi badade, tränade krypning och hade en jättemysig kväll innan jag somnade gott i resesängen. Jag kände mig trygg där eftersom vi sov över där på julafton också och farmor och farfar är världens bästa farmor och farfar så jag kände mig trygg hos dem. Vi sov inte hemma på tre nätter för på annandagen sov vi hos mormor och där är jag också van vid att vara så jag sov gott i mormors säng. Talade ju om att mamma och pappa var trötta på annandagen men hur som helst så piggnade de till när vi kom hem till mormor där det väntade pigga och glada människor. Hos mormor var min plastmorfar Kari och hans dotter med familj. Det var jätteroligt att träffa Melvin och hans mamma och pappa igen. Han är precis som min kusin Nore- en stor kille som jag ser upp till. Hos mormor var Nore och hans familj också med och de enda vi saknade var mina småkusiner med föräldrar i Falun. Men detta var ju den första julen och mamma och pappa säger att det är jul varje år så det ges fler tillfällen att fira jul tillsammans. Även hos mormor fick jag äta lite gottigheter från julbordet och även där kom tomten på besök. Tänk vilken tur jag hade som fick träffa den där snälla gubben två gånger. Fast han var trevligast att se lite så där på avstånd. Det var ingen av oss pojkar som tyckte om att sitta i hans knä, inte ens de stora grabbarna. Att jag fick träffa tomten två gånger måste nog bero på att jag har varit väldigt snäll. Julklapparna blev bara fler och fler och tillslut orkade jag nästan inte öppna fler. Det var vilket fall som helst himla kul att se vad som fanns i de fina paketen och det roligaste av allt var förstås allt papper och alla snören. Det var vi barn som fick mest julklappar, förmodligen för att vi varit snällast. De vuxna bytte julklappar när barnen somnat och det blev ett himla liv och många skratt när de tävlade om det paket de ville ha. Det lät som de hade roligt i alla fall fast jag var glad jag slapp tävla med Nore och Melvin om mina paket. Jag fick en massa fina kläder och jättemånga roliga leksaker av tomten och är helnöjd med min första jul. Den var precis så fantastisk som alla lovat och jag längtar redan till nästa jul.

Efter julfirandet var vi lediga hela familjen ett tag. Det var hur mysigt som helst att ha pappa hemma så länge. Vi åkte pulka, gick långa promenader, busade och kröp runt här hemma, handlade, var på IKEA, träffade kompisar till mamma och pappa och hade det helt fantastiskt. Tänk om vi kunde ha det så jämt. Men mamma och pappa säger att pappa måste vara iväg i veckorna för att vi ska kunna köpa blöjor och välling till mig.

Vi har även hunnit med att fira in det nya året. Vi var ute i Tävelsås hos Nore och hans mamma och pappa och firade nyår. Det var också en sån där helrolig dag då jag fick leka med kusin Nore så mycket som vi bara orkade, vara uppe lite extra länge på kvällen och äta god mat och ha så där lite extra mysigt. Nu är det snart slut på långledigheten för pappa så nu ska vi snart återgå till de vanliga rutinerna och det blir inte helt fel det heller. Självklart längtar jag jättemycket efter pappa när han jobbar men jag och mamma och det jättemysigt ändå och kvällarna blir extra betydelsefulla när pappa kommit hem.

I övrigt är det inte en lugn stund här hemma. Jag kryper runt som en tok och är på precis allt som går att vara på och jag ger mig inte. Har jag bestämt mig för en sak ska jag ha den- till varje pris.

Jag har förresten fått ett alldeles eget lekrum. Fast jag sitter inte och leker så mycket där inne nu eftersom jag bara vill krypa runt och utforska världen men det är bra tycker mamma att ha ett ställe att samla alla mina grejor på. Det ska målas lite och så ska det upp nya gardiner också med bilar på så det blir riktigt fint.

Till helgen ska mamma åka till Falun och hälsa på mina små kusiner Nikki och Bim. Jag och pappa är avundsjuka och hade självklart velat följa med henne och Malte men det ska samtidigt bli roligt att vara hemma själv med pappa och på så vis får vi en helmysig avslutning på pappas julledighet. Mamma har lovat att vi får följa med nästa gång men än så länge är de så himla små och det hade kanske blivit lite jobbigt för dem om vi kom allihopa. De behöver ju lugn och ro då det ju bara är sex veckor sedan de tittade ut från Sus mage. Mamma har i alla fall lovat att ta en massa kort på dem och hälsa så mycket från oss och säga att jag längtar jättemycket efter dem och sist men inte minst ge dem varsin puss från mig.

Varma kramar i vinterkylan från en krypandes/asandes/grodandes Wian