Första året med allt vad det innebär – avklarat!

Det har som ni säkert förstår blivit kalas för hela slanten de här dagarna. Det blev dubbelt kalasfirande, ett litet och ett stort. I tisdags då jag fyllde år firades jag av mamma och pappa med paket, god mat och glasstårta. Glass var okej men tårta var mycket godare. Jag åt en stor bit tårta på mitt stora kalas och mamma och pappa var förvånade över att jag tyckte att det var så otroligt gott. Tur var väl det för mamma och mormor hade kämpat flera timmar med tårtorna. Det som nästan var roligast med hela kalaset var alla ballongerna pappa blåst upp. De hängde lite överallt i vårt hus och jag blir alldeles lyrisk när jag ser dem. Mamma och pappa bestämde att de nog får hänga kvar ett tag till.

Jag fick otroligt många och otroligt fina presenter. Bland annat fick jag en alldeles egen Electrolux dammsugare. Äntligen kanske mamma får ha sin dammsugare ifred. Annat fint jag fick var en cykel-barn-sadel, en gummihopp-ko, en spis med tillbehör, ett bollhav, en urtuff skinnjacka, en lika häftig jeansjacka, ett underbart fint album från faster Pauline, trädgårdsmöbler, kläder, pyjamasar, en Nike-ryggsäck och en jättesöt Emil-mössa. Ni förstår kanske att det var en hel drös med presenter och sån tur är har jag flera storkusiner som hjälpte mig med paketöppningen. Själv tyckte jag det var roligast att äta på presentpappret.
Kalaset firades på Maltes 4-årsdag hemma på Bokvägen med mamma och pappa såklart, kusinerna Nore, Maja, Mollie, Nathanael, Ciselle, Minette och deras familjer, farmor, farfar, mormor och syssling Astrid och hennes mamma, mormor och morfar. Det var fullt ös med andra ord.


Det goda fikat var det mestadels mamma som stod för. Mormor hjälpte också till en del med bland annat tårtbottnarna. Annars var det mamma som bakade en massa minichokladbollar och minimuffins med färgglatt strössel för att göra det så barnkalasaktigt som möjligt, dagen innan då mormor passade mig. Fikat var förresten uppskattat även av mina gäster. Pappa spelade fotbollscup i Strandbjörkshallen så dit åkte vi en sväng och kollade fotboll. Pappa var jätteduktig och jag har redan fått upp intresset för denna omtalade idrott. Kanske var det just det som var meningen. Det här med kalas var super. Man fick träffa alla härliga släktingar, fick äta god tårta, fick många fina presenter och fick vara i centrum nästan hela tiden. Kalas är något jag tänker ha fler gånger. Å tydligen har man ett kalas varje år, så nu är det bara ett år kvar till nästa gång.

Mormor, farmor och farfar och faster och farbror satte in gratulationsannonser min födelsedag till ära i tidningen. Jag var med på hela fem bilder, tre i Smålandsposten och två i Magasinet. Dessa har vi självklart sparat och de pryder kylskåpet fint. Jag har varit på 1-årskontroll på BVC. Där springer vi ju inte alls ofta nu för tiden. Nästa gång är inte förrän det är dags för 1½ -års-kontroll. Jag är nu hela 78 centimeter lång och väger 10,1kg. Jag gick ju ner ett halvkilo när jag var magsjuk så det var inte kostigt alls att jag vägde mindre nu än vid förra kollen. BVC-sköterskan gav mig en vaccinationsspruta i vardera lår… inte alls skönt om jag ska vara ärlig. Jag blev jätteledsen när hon stack mig men det gick över fort. Å ingen glass fick jag denna gången heller…men som plåster på såren den här gången fick jag så klart plåster på låren och fler bollar till mitt bollhav.
Så var mitt första år avklarat och som jag tidigare talat om- har det varit ett fantastiskt år med många upptäckter, mycket kärlek och roliga händelser att minnas. Det är ju helt otroligt hur mycket som händer med en liten människa det första året. Jag blir mer och mer lik min lilla mamma trots att de ”Wibergska” dragen är oerhört tydliga. Mitt hår har tagit fart och börjat växa som bara den efter det att mormor tog lite på topparna. Man ser mer och mer att jag kommer bli ett lockigt barn, och konstigt vore det ju annars- då både mamma och pappa är ganska lockiga. Jag får mer och mer vilja för varje dag som går och jag är nu en egen liten personlighet som vet precis vad jag vill och inte vill.

Det är få saker som jag nu vid ett års ålder inte upptäckt och jag tränar ideligen på att gå. Jag går med det mesta framför mig. Inte bara gåvagnen är rolig att gå med utan även Bobby-caren, matstolen, lekbackarna, dammsugaren, stolar och kökspallen. Det är dessutom väldigt roligt att gå runt, runt och runt och hålla i mammas ena hand. Jag känner mig som en stor och duktig kille då. Men riktigt än är inte det stora målet nått. Jag släppte dock oavsiktligt hos mormor på min födelsedag och gick ett steg, sedan två, men det räknas knappt. Jag är fortfarande lite rädd och osäker och har gärna något tryggt med mig när jag går.

På återseende!
Kramen och pussen från ettåringen