Första året med allt vad det innebär – avklarat!

Det har som ni säkert förstår blivit kalas för hela slanten de här dagarna. Det blev dubbelt kalasfirande, ett litet och ett stort. I tisdags då jag fyllde år firades jag av mamma och pappa med paket, god mat och glasstårta. Glass var okej men tårta var mycket godare. Jag åt en stor bit tårta på mitt stora kalas och mamma och pappa var förvånade över att jag tyckte att det var så otroligt gott. Tur var väl det för mamma och mormor hade kämpat flera timmar med tårtorna. Det som nästan var roligast med hela kalaset var alla ballongerna pappa blåst upp. De hängde lite överallt i vårt hus och jag blir alldeles lyrisk när jag ser dem. Mamma och pappa bestämde att de nog får hänga kvar ett tag till.

Jag fick otroligt många och otroligt fina presenter. Bland annat fick jag en alldeles egen Electrolux dammsugare. Äntligen kanske mamma får ha sin dammsugare ifred. Annat fint jag fick var en cykel-barn-sadel, en gummihopp-ko, en spis med tillbehör, ett bollhav, en urtuff skinnjacka, en lika häftig jeansjacka, ett underbart fint album från faster Pauline, trädgårdsmöbler, kläder, pyjamasar, en Nike-ryggsäck och en jättesöt Emil-mössa. Ni förstår kanske att det var en hel drös med presenter och sån tur är har jag flera storkusiner som hjälpte mig med paketöppningen. Själv tyckte jag det var roligast att äta på presentpappret.
Kalaset firades på Maltes 4-årsdag hemma på Bokvägen med mamma och pappa såklart, kusinerna Nore, Maja, Mollie, Nathanael, Ciselle, Minette och deras familjer, farmor, farfar, mormor och syssling Astrid och hennes mamma, mormor och morfar. Det var fullt ös med andra ord.


Det goda fikat var det mestadels mamma som stod för. Mormor hjälpte också till en del med bland annat tårtbottnarna. Annars var det mamma som bakade en massa minichokladbollar och minimuffins med färgglatt strössel för att göra det så barnkalasaktigt som möjligt, dagen innan då mormor passade mig. Fikat var förresten uppskattat även av mina gäster. Pappa spelade fotbollscup i Strandbjörkshallen så dit åkte vi en sväng och kollade fotboll. Pappa var jätteduktig och jag har redan fått upp intresset för denna omtalade idrott. Kanske var det just det som var meningen. Det här med kalas var super. Man fick träffa alla härliga släktingar, fick äta god tårta, fick många fina presenter och fick vara i centrum nästan hela tiden. Kalas är något jag tänker ha fler gånger. Å tydligen har man ett kalas varje år, så nu är det bara ett år kvar till nästa gång.

Mormor, farmor och farfar och faster och farbror satte in gratulationsannonser min födelsedag till ära i tidningen. Jag var med på hela fem bilder, tre i Smålandsposten och två i Magasinet. Dessa har vi självklart sparat och de pryder kylskåpet fint. Jag har varit på 1-årskontroll på BVC. Där springer vi ju inte alls ofta nu för tiden. Nästa gång är inte förrän det är dags för 1½ -års-kontroll. Jag är nu hela 78 centimeter lång och väger 10,1kg. Jag gick ju ner ett halvkilo när jag var magsjuk så det var inte kostigt alls att jag vägde mindre nu än vid förra kollen. BVC-sköterskan gav mig en vaccinationsspruta i vardera lår… inte alls skönt om jag ska vara ärlig. Jag blev jätteledsen när hon stack mig men det gick över fort. Å ingen glass fick jag denna gången heller…men som plåster på såren den här gången fick jag så klart plåster på låren och fler bollar till mitt bollhav.
Så var mitt första år avklarat och som jag tidigare talat om- har det varit ett fantastiskt år med många upptäckter, mycket kärlek och roliga händelser att minnas. Det är ju helt otroligt hur mycket som händer med en liten människa det första året. Jag blir mer och mer lik min lilla mamma trots att de ”Wibergska” dragen är oerhört tydliga. Mitt hår har tagit fart och börjat växa som bara den efter det att mormor tog lite på topparna. Man ser mer och mer att jag kommer bli ett lockigt barn, och konstigt vore det ju annars- då både mamma och pappa är ganska lockiga. Jag får mer och mer vilja för varje dag som går och jag är nu en egen liten personlighet som vet precis vad jag vill och inte vill.

Det är få saker som jag nu vid ett års ålder inte upptäckt och jag tränar ideligen på att gå. Jag går med det mesta framför mig. Inte bara gåvagnen är rolig att gå med utan även Bobby-caren, matstolen, lekbackarna, dammsugaren, stolar och kökspallen. Det är dessutom väldigt roligt att gå runt, runt och runt och hålla i mammas ena hand. Jag känner mig som en stor och duktig kille då. Men riktigt än är inte det stora målet nått. Jag släppte dock oavsiktligt hos mormor på min födelsedag och gick ett steg, sedan två, men det räknas knappt. Jag är fortfarande lite rädd och osäker och har gärna något tryggt med mig när jag går.

På återseende!
Kramen och pussen från ettåringen

Hipp hipp hurra, jag fyller 1 år idag!

Mamma och pappa minns tillbaka och ryser i kroppen av glädje. För ett år sedan föddes jag, 3782 gram lätt och 52 centimeter kort- i alla fall i jämförelse med mina idag lite dryga 10 kilo och 75 centimeter. Samtidigt som det för mina föräldrar känns som igår då de åkte och lämnade Malte hos min mormor och värkarna var regelbundna, täta och osköna, de fick ett rum på BB och efter
17 ½ timmas kämpande som jag äntligen kom till världen- så känns det som att jag funnits i all evighet. De kan inte se sitt liv utan mig då jag ju funnits hos dem i precis, just, exakt ett år idag. Det har varit det absolut lyckligaste, roligaste och mest underbara året i deras liv, säger mamma och pappa.
Dagen till ära ska firas hos mormor med kusin Nore, moster, tant Anna och så mormor så klart. På kvällen när pappa kommit hem ska de fira mig med paket, min favoriträtt (fisk och potatismos- troligen fiskgratäng) och glass. Hade jag kunnat tala om vad jag ville ha på min födelsedag skulle jag sagt fisk och potatis i någon form, för det är ju min favoriträtt. Mamma och pappa känner mig så pass väl nu att de vet vad jag önskar att få serverat på min alldeles egna dag. Glass två gånger på en dag lär ge mig väldens sockerkick så vi får väl se om jag vill somna ikväll. Extra viktigt att borsta tänderna noga blir det i alla fall. Lite extra mys i soffan blir det nog också denna speciella dag. Kalas med resten av släkten blir det inte förrän till helgen då alla är lediga. Mamma och pappa har kämpat i källaren för att få gillestugan nåt så när klar för att kunna ställa ner en massa möbler och annat bråte som har stått på altanen. Med min tjocka släkt måste vi kunna använda altanen för att få plats.

Eftersom mamma och pappa skulle hinna få färdigt ena rummet i källaren fick jag bo hos mormor nästan hela helgen. Jag kan ju inte direkt krypa runt bland spackelspadar, målarfärg och byggdamm så planen fick bli att jag fick spendera nästan två hela dagar och en natt hos min mormor. Inte mig emot- för där har jag det ju helt fantastiskt roligt. Vi hade det jättemysigt hela helgen och jag har utforskat mormors hela hus och alla spännande saker och farligheter där till. Det är intensivt men roligt att passa mig säger mormor. Hon är ju inte purfärsk längre men trots ständig värk i kroppen biter hon ihop och är världens bästa barnvakt- dels för att hon tycker att det är roligt och dels för att hon tycker så otroligt mycket om sina barnbarn.

Som nämnt är jag oerhört aktiv om dagarna och det jag är världsmästare på för tillfället är att fisa. Äntligen behöver jag inte längre hjälp med ”nummer 2” utan nu kommer det av bara farten och en massa fisar får man på köpet om man är i min närhet.

Man kan också kalla mig för babbelfis för det kommer en hel del från min mun- konstant. Inga riktiga fisar så klart men när man frågar mig hur min rumpa låter- fiser jag med munnen. Dessutom lär jag mig att säga fler och fler ord- därav mitt nya nickname babbelfis. ”Momo” är det senaste ordet och tillhör favoriterna. Delad förstaplats går även till ”gunga”, vilket jag säger när jag dansar/gungar, gärna i takt till musik. Dessutom förstår jag skrämmande mycket av vad vuxna säger till mig. Frågar man mig var magen är pekar jag på min lilla prickiga, men ack så gulliga mage. En annan härlig grej i min språkutveckling är att jag prickar in rätt ord på rätt plats och vid rätt tillfälle ganska ofta nu för tiden. När dörren öppnas framåt eftermiddagen och pappa kommer hem från jobbet, säger jag "dada" eller "baba" och kryphoppar till hallen. Jag vet att det oftast är pappa som kommer in genom dörren och gör mamma och framförallt pappa glad genom att tala om att jag vet att det är han som kommer. När någon ska gå händer det att jag får fram ett ”hejå” som vi tror betyder hej då. Ja herregud vilken fantastisk resa en liten människas utveckling är. Mamma och pappa säger att de är lyckligt lottade som får följa med på just min resa i livets utveckling.

I övrigt har det blivit en del födelsedags och kalasplanering på sistone. Det ska bakas tårta och annat smarrigt till mitt kalas. Sen ska det blåsas upp ballonger och annat sånt som hör till ett barnkalas. Hujedamej vad vi har att stå i. Det är ju inte var dag man ska planera in en sån stor grej som sitt första födelsedagskalas och självklart vill man ju att allt ska bli så bra som man önskar.

Annars har det inte hänt så mycket den senaste veckan förutom att en ny liten kusin tittade ut i helgen. Hon ska heta Mollie och Maja är nu en stolt storasyster till en jättesöt liten tjej. Hon föddes den 20 mars och det tycker jag var ett bra datum. Då fick hon precis som jag en egen dag för vi är annars många i vår släkt med födelsedag i mars. Mollie är min åttonde kusin och skaran kommer troligtvis att bli ännu större med åren. Det är få förunnat att ha så många kusiner att busa med. Vi var såklart och hälsade på henne och gav henne en liten välkomstpresent när de kommit hem från BB. Mamma och pappa trodde inte sina ögon när de såg henne. Att man kan vara så liten och skör. Tänk att jag också var det för exakt ett år sedan. Man glömmer fort. Hon var en kopia av sin storasyster med mörkt hår, runda kinder, pigga stora ögon och jättesöt. Pappa är nu en stolt morbror till två söta systrar. Min farmor och deras mormor som ni ser på bilden är också stolt så klart. Nu är inte längre Nikki och Bimsan mina minstingkusiner. I skaran är vi tre pojkar och sex flickor. Det måste betyda att mamma och pappa bara kommer få pojkar- så ställningen jämnas ut….hihi den som lever får se.

På söndag gäller det alltså. Mitt första egna födelsedagskalas. Jag har önskat mig lite smått och gott som jag kan komma att behöva och det ska bli spännande att se vad som finns i paketen och det ska bli roligt att träffa alla kusiner och deras familjer. Å så mormor, farmor och farfar så klart. Vi ska dessutom på 20-årskalas i veckan. Min farbror och faster fyller år den 24:e så då ska vi mumsa tårta. Det blir med andra ord många födelsedagskalas den här veckan och mina 10 kilo lär inte vara 10 så länge till.

Det ska bli spännande att fylla år och jag hoppas att mamma och pappa vet att mitt första år har varit så bra som det bara kan vara. Visserligen vet jag ju inte bättre men all tid och kärlek jag får, alla roliga saker vi hittar på och allt som vi gör är roligt, spännande eller lärorikt så vad mer kan jag begära. Mamma och pappa har ju faktiskt inte gjort det här förut. Precis som allting har varit premiär för mig det här första året, så har ju väldigt mycket varit nytt för dem också. Jag tycker att de har skött ”mamma-pappa-barn-grejen” med bravur och som de flesta vet är jag en otroligt glad, nöjd, lycklig och skön liten grabb som är nöjd med livet och har varit det från första stund. Så tack mamma och pappa och alla ni andra i min närhet som har varit delaktiga under mitt fantastiska första år.
Hipp hurra,
vad jag är glad,
för idag är det min födelsedag!

Pussar från 1-åringen

Småkusinerna på besök och en visit i Lidköping

Jag har äntligen fått träffa mina småkusiner Nikki och Bim. De och föräldrarna (min morbror) Daniel och hans Sus kom körandes från Falun förra veckan. Det var obeskrivligt att äntligen få se de söta små liven. Lika som bär är de också men konstigt vore det kanske annars eftersom de ju är tvillingar. Tydligen går de ofta om varandra dvs när den ena sover så är den andra vaken och vise versa. Det tyckte dock vi var trevligt för då fick man lite tid för dem var för sig.
Vi spenderade i stort sett hela förra veckan hos min mormor och deras farmor. Lite sotis blev jag när mamma gick runt och vaggade och gosade med tvillingarna fast jag vet ju innerst inne att jag är den hon gillar mest och jag kan såklart förstå att hon tyckte det var gosigt att sniffa bebis. Sen vet jag att hennes syskonbarn betyder oerhört mycket för henne och hon tycker om dem sååå mycket och jag får ju nästan alltid ha både min mamma och pappa för mig själv. Lite svartsjuk blev jag dock när mamma och pappa höll i varsin tvilling...=).

Mormor har fyllt år. Detta firade vi med lunch och bakelser hos henne med moster och kusinen. I present fick hon en förstoring på ett utav fotografierna som vi tog innan jul. Ingen vidare fantasi men vad ger man en tanta som har allt och lite till- jo en ovärderlig bild på barnbarnet. Den helgen var det ju släktkalas och hela kusinskaran med familjer samlade så då firade vi henne lite också. För er som inte ser skillnad på mina söta kusiner så är det Nore till vänster på bilden nedan. Kanske inte så svårt att se men vad gäller tvillingarna så är jag nog mest lik Nikki för hon ses precis som jag ofta utan strumpor. Strumpor ska ju sitta på fötterna....Det är ju därför det heter strumpor...det säger i alla fall min morbror...
Det är inte klokt vad jag och Nore kände oss stora i jämförelse med Nikki och Bimsan. Man kan inte förstå att för några månader sedan var vi nästan lika små. Vi njöt av varje minut vi fick träffa tvillingarna och jag tror att de också tyckte det var roligt att få träffa sina kusiner. Morbror tyckte i alla fall att det var roligt att träffa oss och han tyckte att både jag och Nore blivit jättestora.
Vi har hämtat farmor och farfar vid tåget när de kom hem från sin resa i Vietnam. Det landet ligger tydligen nära det vi ska besöka till hösten. De hade köpt jättefina presenter till mig. Två pikétröjor och svarta Nike-skor. Oj vad bruna och fräscha de var när de kom hem och bra hade de också haft det fast jag kände knappt igen dem. De såg inte ut som de brukar. Solen gör visst att man ser ut som en pepparkaka. Utomlandssemester ska ju vara något alldeles speciellt sägs det och jag längtar mer och mer tills vi landar i Thailand den 24:e november.

När Falunborna åkt hem fanns det åter tid för att göra annat och träffa andra. Vi ville ju spendera så mycket tid som möjligt med dem eftersom det inte är så ofta vi ses. Bland annat blev det lunch hos en av familjerna i föräldragruppen och nu när vi ses, jag, Albert, Elton och Meja är det fullt ös må jag säga. Alla är ungefär i samma stadie och går och står mot det mesta som går att stå och gå mot och är inte den ena lite gnällig så är det den andra. Våra träffar är inte längre lika lugna och stillsamma utan mammorna får vara glada om de får i sig lite lunch och en kopp kaffe. Vi barn har roligt i alla fall. Fast det har mammorna också men självklart kan de inte sitta ner och snacka mamma-snack i samma utsträckning som förr. Man vet aldrig när det är nåt barn som tappar balansen eller har för höga tankar om sig själv och trillar och slår sig.


Jag trillade och slog i mitt huvud rätt rejält för ett tag sen då jag skulle visa pappa hur jag och Nore busat i mormors säng samma dag. Leken gick ut på att sitta på rumpan och ta sats och slänga sig bakåt. Det fungerar jättebra och är superroligt så länge man han något mjukt bakom sig. Problemet var att när jag exalterat skulle visa pappa hur man gör- fanns det inget mjukt bakom- utan ett parkettgolv. Jag fick väldigt ont men mamma och pappa såg inga tecken på hjärnskakning men jag sov jättedåligt den natten. Så fort jag la mig med bakhuvudet på kudden gjorde det jätteont och jag vaknade. Efter ett samtal med sjukrådgivningen skickades en remiss till akuten då man ska ta huvud- och nackskador lite extra allvarligt och mamma och pappa tyckte förutom att jag verkade ha jätteont att jag var svullen i nackpartiet. Jag slapp dock träffa farbror doktorn denna gången för på vägen till akuten somnade jag gott- fortfarande ont men väldigt väldigt trött. Dagen efter då mamma och pappa skulle hålla mig under lite extra bevakning var jag som vanligt- bara lite stel och öm i nacken. Jag tror att jag lärde mig något av det som hände och man säger ju att man lär sig av sina misstag.
I övrigt blir jag säkrare och säkrare på att gå mellan saker och jag reser mig utan att tänka mot allt och ingenting. Oftast går det bra och den sista veckan har jag inte trillat och slagit mig lika mycket. Skönt är ju det för nu slipper jag få ont och vara blå/grön/gul i pannan var dag. Gåvagnen och jag börjar bli riktigt bra vänner och jag fixar det bättre och bättre. Visst händer det att jag slår mig ibland men jag klarar mig oftast ur svåra situationer även om det ibland har slutat med att jag blöder i munnen efter att ha klippt i en stol. Mamma och pappa blir såklart rädda när det blöder- särskilt när det kommer från munnen och man blir rädd att jag skadat mina bissingar. Många gånger är det dock inte så farligt som det ser ut.

Resterande dagar efter det att kusinerna åkt hem och vi fällt en tår- bestod av att städa, tvätta och packa för helgen efter, alltså nu i helgen bar det av till Lidköping och tant Sara och farbror Olsson. Vi åkte på fredagen när pappa slutat jobbet och tre timmars bilfärd till Lidköping var mindre roligt när det inte var sovdags. Mamma och pappa byttes vid med att roa mig i baksätet och resan var inte alls rolig tyckte varken jag, mamma, pappa eller Malte. Malte tycker ju inte om när jag skriker och nu har jag börjat gå upp i falsett igen när jag inte är riktigt nöjd och man märker att både Malte, mamma och pappa får ont i öronen- men hur lätt är det när man inte kan prata då...? Mitt ordförråd utökas dock hela tiden och jag förstår mer vad mamma och pappa säger än vad de tror- men jag kan ju inte säga så mycket själv. När de bland annat ber mig vinka, pussas och klappa händerna gör jag dem nöjda genom att göra som de säger och jag förstår mer än jag låtsas om för jag vill ju inte alltid göra som de säger.

I Lidköping hade vi en toppenhelg. Vi busade och hade jättemysigt. De vuxna spelade spel och lagade god mat och pratade och umgicks så som vuxna gör. Jag hade det jätteroligt i Lidköping för Sara och Olsson hade visst också en sån dära rolig dammsugare och sen fick jag jättefina presenter av dem. De tyckte jag skulle bli en cool kille nu när jag snart fyller ett. Det är inte klokt vad jag är bortskämd.

Malte blev otroligt glad när han träffade sin tjej Ilse igen. De busade, gosade och lekte hela helgen. Ilse är den sötaste tjejhunden som Malte känner. De är så söta tillsammans. Jag börjar nog bli redo att enbart sova en gång om dagen. Helgen visade att jag är i övergången då jag inte kunde somna förrän klockan tio på kvällen när jag sovit på eftermiddagen. Vissa dagar måste jag sova två gånger och vissa räcker det med en, vilket för mamma och pappa inte alltid är så lätt att veta. I helgen resulterade det i att jag fick vara uppe och titta på Melodifestivalen och gosa med Sara. Mat blir bara godare och godare och för tillfället äter jag det mesta som serveras. Efterrätten består fortfarande av katrinplommon eller päron då vi fortfarande kämpar med min mage. Även om den just nu fungerar precis som den ska så behöver den ändå lite drivmedel för att fungera bra. Det är inte bara motordrivna saker som bilar och sånt som behöver drivmedel utan även ett litet energiknippe som jag. Jag är väldigt "grabbig" i det mesta jag gör och är en tuffing när det gäller det mesta. Jag älskar att träffa folk och är inte alls blyg och mamma och pappa tycker inte alls att de har en bebis längre- utan en stor grabb som verkligen tar för sig. Jag hade dock varit söt om jag varit en liten tjej också. Eller hur?
Att jag har ofattbart mycket energi fick mormor bevis på när hon passade mig sist. Hon förstår att mamma är trött efter en hel dag tillsammans med mig. Jag har lika mycket energi och ork som mormor och mamma tillsammans. Jag tror att mamma tycker det är skönt när jag har barnvakt ibland och få ladda batterierna lite och mormor tycker såklart att det är roligt att passa mig. Hos mormor finns jättemycket roliga leksaker. Det är ju roligt att leka med andra saker än de jag har hemma ibland och så är det ju roligt att alldeles själv få mormors uppmärksamhet, tid och kärlek ibland. Hon skämmer också bort mig och ger mig presenter jätteofta fastän jag inte fyller år. De senaste presenten från mormor och Kari är en "Moraträsk-skiva" som jag älskar. Det nya nu är nämligen att dansa i sittande position. Kari fick jag förresten också turen att träffa en stund när han var i Växjö och hälsade på mormor och han är ju som vi alla vet en otroligt trevlig och rolig prick.
Vi hörs!
Kramar och pussar och sånt gosigt!
Wian

Har varit riktigt sjuk för första gången

Nu har det hänt. Jag har varit sjuk, riktigt sjuk för första gången. Som ni ju känner till är min mage lite knölig och har varit sedan jag slutade äta på mamma. Vi har försökt med katrinplommonpuré, päron, messmör, laktulos och annat som är drivande för att min mage ska gå igång. Dessvärre har inget av de ovannämnda hjälpt särskilt bra utan jag har varit hård i magen i alla fall. Den senaste veckan har jag dessutom upptäckt att om jag spänner mig och håller igen, slipper jag bajsa och på så vis slipper jag få ont. Trodde jag i alla fall.... det slutade med att jag blev förstoppad och om det inte redan var tillräckligt jobbigt så såg jag till att bli magsjuk på köpet. Jag kräktes kaskader och hela huset var nerspytt. Jag ville plötsligt inte äta för det tog stopp helt enkelt och maten fick inte plats. Mamma och pappa hade aldrig sett mig så hängig, matt, slö och ledsen och aldrig har de känt sig så maktlösa som föräldrar. Hela torsdagsnatten gick till att försöka få mig att må bättre, hålla mig i famnen och ge mig trygghet, tvätta en massa maskiner nerspydda lakan, kläder, pyjamasar, täcken mm, och försöka få i mig vätska. Jag fick smaka saft för första gången och min tomma mage och min uttorkade kropp ville ha mer saft än vad den klarade av så jag fick inte behålla någonting och när mamma och pappa försökte ge mig lite lite i sänder blev jag bara arg. Jag var ju så himla törstig och så himla hungrig men förstod ju inte att magen bara klarade av lite i taget. Med andra ord gick det sådär med att få i mig vätska så maklösa ringde mamma och pappa sjukrådgivningen som direkt kopplade oss vidare till barnakuten där vi fick en tid på fredagsmorgonen.

På barnakuten tog de en massa prover och jag träffade världens checkaste och häftigaste barnläkare. En tuff tjej i mammas ålder som verkligen visade att hon var rätt kvinna på rätt plats. Man märkte tydligt att hon älskade barn och ville inget annat än få sjuka barn friska. Det verkade inte som jag hade maginfluensa eftersom jag var ganska pigg för övrigt och alla andra prover inte gav några direkta utslag så vi utgick från att jag var förstoppad vilket ofta leder till kräkningar. Det allra bästa var att vi fick hjälp med bajseriet hos doktorn. Hur som helst så tyckte de att det var på tiden att vi fick bukt med min tröga mage och sen kunde det visserligen vara en magsjuka också men man måste ju börja någon stans och det var svårt att säga om det var en magsjuka också. Efter laddningen jag sköt på barnakuten var jag som ett nytt barn. Kan ni fatta hur skönt det var att äntligen få ut allt. Tidigare har jag känt mig nödig hela tiden och har bara tryckt ut det nödvändigaste men eftersom det har gjort ont har jag hållt mig in i det sista. Efter tre timmar på barnakuten fick vi äntligen åka hem igen och jag var hungrig och törstig som aldrig förr men för att jag skulle få behålla något så fick vi ta det i ett långsamt tempo. Saftflaskan har i alla fall blivit min bästa vän och "nummer två" är inte längre min värsta ovän.

Hur som helst så visade det sig ett och ett halvt dygn senare att det var förstoppning plus maginfluensa då mamma och pappa också blev dåliga. Tur var att de inte var dåliga samtidigt- för i så fall hade det blivit tufft. Men nu är vi på benen igen och jag har bestämt att jag inte ska vara sjuk på länge nu. Det är inte roligt för fem öre- det enda positiva med att vara sjuk är att man får sitta och gosa i mammas och pappas famn hur mycket man vill och att man får dricka hur mycke saft man vill.

I och med att vår magsjuka kom i omgångar och vi inte trodde att det var magsjuka så vi ställde inte in helgens roligheter så vi hade lite helggäster i form av Annie, Stellan, Jennie, Henrik och Linn. Vi träffade tanterna tidigare i veckan och mamma tyckte att det var en lyxvecka med fika och mys med tjejkompisarna flera gånger. Jag tyckte också det var roligt att träffa dem såklart. I veckan har vi självkart även hunnit med att hälsa på mormor där det fikades gott. Denna gången var det semlor som mumsades men grädden var slut så på vägen dit stannade vi och handlade.

Hur som helst så när mammas och pappas kompisar var hembjudna till oss på fredagkvällen åt de vuxna tacos, drack vuxendricka, spelade spel och hade trevligt medan jag sov gott i mammas och pappas säng. Hoppas att vi inte lyckades smitta våra gäster- men vi trodde ju inte att det var magsjuka, och inte doktorn heller....nåja, det man inte dör av blir man starkare av- har jag hört.

Annars har helgen inte bestått av så mycket mer än kurering och sanering. Självklarat har jag tränat mig på att resa mig ytterligare och att gå mellan saker och ting såsom möbler. Gåvagnen är riktigt rolig att resa sig mot och gå några steg med. Till framförallt pappas men även vår förtjusning är källargolvet gjutet och nu är det bara det roliga kvar. Nu kan vi alla pusta ut då golvet var tvunget att vara gjutet den dagen snön smälter, annars hade vi fått en stor pool i hela källaren. Gjutningen kunde inte komma mer lägligt då snön har börjat smälta lite granna men det tycks förvisso komma mer ändå. I fredags när jag och mamma åkte hem från sjukhuset sken solen och det töade. Det gjorde att man blev lite pigg i alla fall- även om det dagen efter kom ny snö. Men oj vad vi längtar efter våren nu... I helgen till ära har vi även lyckats få upp några tavlor som Micke-Kent gjort till oss som vi tog i julas. Väggarna pryds numera av fina canvastavlor med det finaste motivet man kan tänka sig- nämligen mig. På mitt rum fick jag en stor porträttavla. Med andra ord har vi gjort en del viktiga och roliga saker trots att vi varit sjuka och mest slappat och slöat.
Något som helgens bravader i form av magsjuka blandat med att jag reser mig upp mot allt- hela tiden- har lett till att jag inte längre är lika lätt att få i säng om nätterna. Jag vill inte alls ligga ner i sängen nu när jag lärt mig hur man tar sig upp. Jag tycker dessutom att det är jätteroligt att krypa runt i sängen och slänga mig bakåt då jag landar mjukt och att kasta ut massa grejer från sängen, såsom nappen, min favoritgose-apa och snuttefilten. Vi har fajtats ett par nätter nu och mamma och pappa är stenhårda för att det inte ska bli jättesvårt att natta mig framöver. Till slut orkar jag inte resa mig och bråka mer utan somnar till slut lagom utmattad men det vore konstigt om jag inte vore trött efter en och en halv timmas fajt.

Helgens sjukdomar ledde även till att jag inte fick träffa lille Wilmer. Mammas kompis Karin fick en liten guldklimp i december och vi har inte träffat dem än. De bor nämligen i Linköping och är inte här och hälsar på så ofta. Det var därför himla typiskt att vi skulle gå och bli sjuka just den här helgen... vi som sett fram emot detta så länge. Jag, Ally och Alicia hade ju dessutom köpt en present till honom som låg här och väntade. Vi får helt enkelt skicka den på posten- eller också får vi hoppas att det inte dröjer allt för länge tills de kommer hit igen så vi får träffa dem. Det är inte klokt vad lite basilusker kan ställa till med. Men nu är vi pigga och krya, även om det tar ett tag innan kroppen återhämtat sig helt.

Pussen och kramen

så hörs vi snart igen!!

Vid 11 månader reser jag mig upp- galant- mot ALLT

Nu har jag sett till att mamma och pappa inte får en lugn stund hemma. Jag reser mig nämligen mot precis allt. Jag reser mig galant men man ska nog inte lita på mig helt. Det började med att jag för två veckor sedan reste mig upp alldeles själv i Nores badkar. I ett halt badkar av alla ställen..hm.....hur som helst så har jag från den dagen tränat och tränat och tränat. Numera är det inte roligt med något annat än att resa sig upp mot precis allting. Det går enkelt nu och som vanligt när jag har lärt mig nåt nytt så bara kommer det. Jag tränar ytterst lite och bygger upp självförtroendet och övar en aning till och så vips så kan jag det. Stolar, min barnstol, vardagsrumsbordet, tv-bänken, köksinredningen, mammas och pappas ben är bara några exempel. Pappa är livrädd varje gång jag reser mig för härom dagen dunsade jag ner på rumpan och slog i min lilla näsa på vägen ner. Mamma är inte riktigt lika rädd att något ska hända. Hon litar nog på mig- höhö, det hade inte jag gjort om jag var henne. Hon säger att man ju måste trilla lite ibland för att lära sig att man måste vara försiktig och inte ta vatten över huvudet. Mamma är nog också rädd innerst inne men just vad gäller den här saken är nog pappa lite mer orolig. Det brukar ju vara tvärtom annars.

Hur som helst så är pappa ganska övertygad om att jag kommer släppa och gå mina första steg innan min ettårsdag. Mamma är lite mer skeptisk, kanske för att hon med blandade känslor ser mig bli en pojk. Bebistiden är över och en ny fas i livet är på intåg och från den dagen man som en liten pojk lär sig gå är man inte längre en bebis- man är en liten grabb som är på väg att börja utforska världen ytterligare.

Annars har det inte hänt nåt särskilt direkt utan veckan som gått har sprungit på som vanligt. Vi har passat Albert (min jämgamla kompis) och vi hade hur kul som helst tillsammans. Mamma fick dessutom prova på att ha två barn vilket inte var särskilt mycket jobbigare. Det kan ha att göra med att både jag och Albert är väldigt enkla barn och innan vi passade Albert har hon alltid trott att hon hade den enklaste och medgörligaste sonen i världen men blev överbevisad. Albert är nästan ÄNNU lättare att ha att göra med så nu kanske mamma vågar skaffa mig syskon nu när hon sett att det inte är så stor skillnad. Haha, nej tack, de får gärna vänta med att göra syskon för än så länge stormtrivs jag med att vara mammas och pappas lilla ögonsten. Jag hade inte tänkt börja konkurrera än på några år.

Sången har vi som vanligt varit på och vi har hälsat på Månsen och hans mamma i Hovmantorp. Nore och moster var också med och busade och trots att Måns är, två-nästan tre månader yngre än mig är han två kilo tyngre. Han har alltid varit en stor kille men det är först nu som han gått om i vikt och gör nog snart det i längd också. Det som är så knasigt är att när vi leker tror jag ju att han är lika gammal som mig men han fixar inte alltid när jag kommer för nära och vill tävlingskrypa eller så. Han bara sitter ju där- och inte förrän mamma berättade att han är yngre än mig men större ändå- så förstod jag att jag nog ska vara lite försiktig. Det är ju inte så lätt och veta var gränsen går...hihi, men Måns och jag är goda vänner och det är bara nu när vi är så här pass små som skillnaden märks av. Om några månader springer vi nog runt och då kommer inte ålderskskillnaden som bara är ett par månader inte att märkas av.

Nore och jag däremot har börjat leka jättebra tillsammans. Vi sköter oss själva en lång stund och sist vi sågs och våra föräldrar skulle äta middag och umgås tänkte Nore att vi skulle titta på Pettson och Findus under tiden. Han har nämligen blivit väldigt intresserad av att titta på film just nu och Pippi Långstrump och Pettson och Findus är favoriterna. Jag tyckte dock inte det var lika spännande som Nore att sitta stilla i myshörnan framför teven nu när jag lärt mig hur man reser sig mot saker och ting. Jag ville helst riva ner teven nu när jag äntligen lärt mig hur jag kommer nära den eller ville jag se om det gick att resa sig mot något annat spännande. Det skiljer ju trots allt över ett halvår på mig och kusse så det är ju klart att vi är i olika faser just nu men det är himla roligt att vi kan sitta med leklådan framför oss och leka tillsammans.

I dagarna har jag och mamma varit inne i stan och träffat mammas kompisar Jennie och Linn. I Linns mage ligger en liten söt flicka och väntar på att få komma ut. Mamma tycker att det är overkligt att för exakt ett år sedan hade hon en lika stor mage och det knasigaste av allt är att det var jag som låg där inne. Det är jättesvårt att förstå säger mamma och det var en jättehäftig känsla av att ett litet liv, nämligen jag bodde där inne väldigt länge. Jag är bombsäker på att flickan i Linns mage (precis som de flesta andra flickor jag känner) kommer vara supersöt och förhoppningsvis kommer hon tycka detsamma om mig för pussas och kramas är ju något jag tycker om.

Det blir mer och mer märkbart att jag förstår mycket utav det som mamma och pappa säger. När de frågar var lampan är, pekar jag och tittar upp i taket. Likaså är jag väl medveten om att Malte är min hund och så vet jag såklart att mamma är min mamma och pappa är min pappa. När mamma och jag står i fönstret och ser pappa komma hem från jobbet säger mamma- titta vem som kommer, är det pappa som kommer? Då svarar jag så hon ska förstå att jag förstått vad hom menar: "Dada". "Nono" är ytterligare ett ord jag samlat på mig i mitt förråd (den så kallade hjärnan).

Dada är i alla fall mitt absoluta favoritord. På nåt sätt kanske jag försöker kompensera pappa genom att visa att jag vet vad han heter och vem han är så han inte ska bli så ledsen när jag vill vara hos mamma. Jag är nämligen fortfarande ganska mammig men mamma och pappa har försökt kämpa för att det ska duga med pappa som tröst och vid nattning. Ibland går det inte alls men ibland går det faktiskt riktigt bra. Jag vet ju att pappa tycker om mig precis lika mycket som mamma men att barn blir mammiga är tydligen inte ovanligt. Det är ju trots allt henne jag träffar 10 av mina vakna timmar på dygnet och pappa träffar jag ju dessvärre bara 2.

Om helgerna blir det såklart annorlunda när pappa är ledig och ibland jobbar ju mamma på helgerna och då umgås jag ju mycket med pappa. Idag tillexempel var jag och pappa själva nästan hela dagen. Vi passade på att åka till mormor när vi skjutsade mamma till jobbet. Hos mormor blev det mycket bus och lek men mormor har ont i sin hand för hon har nyligen oprererat den. Pappa skulle övertala den väldigt svårövertalade Ylva (som ju min mormor heter) att få hjälpa henne att skotta. Det har nämligen kommit overkligt mycket snö den här helgen. Undra hur mycket snö det finns uppe i himlen egentligen..? Jag tycker att det är ganska mysigt med snö men visst längtar jag till våren. Allt blir mycket enklare och smidigare om man slipper all snö och alla sjuttonmiljoner klädersplagg man måste kränga på och av när man ska ge sig ut. Men jag måste medge att det är ganska gosigt med varma och sköna kläder. Särskilt när de är gjorda just precis och enbart för mig. Favoritplagget just nu är den stickade koftan tant Anna gjort. Men den kan jag nog ha till våren också för nu måste jag ju ha overallen över. Mamma och pappa och alla andra vuxna i min närhet verkar hur som helst vara riktigt trötta på snön nu men när jag blir äldre kommer i alla fall mamma och pappa minnas att min första vinter var vit. Väldigt vit, väldigt länge.

Jag är inte riktigt lika tjurig vad gäller mat längre. Mat har gått från pecka till mecka. Fast nu behöver vi ju inte överdriva men mat är godare nu. Gröt går an igen och mammas och pappas mat slinker oftast ner. Det som är absolut godast just nu är torsk, potatismos, morötter och hollandaisesås.

Det är definitivt en maträtt som faller mig i smaken och slår burkmaten med bravur. Mammas och pappas mat blir godare och godare eller också så vänjer jag mig bara av mer och mer från burkmaten. Förmodligen är det en blandning. Annars är frukt fortfarande superduper i min smak. Banan är favvisen just nu för den är så rolig att äta. Jag får äta den alldeles själv.

Min första alla-hjärtans-dag var förresten hur mysig som helst. Dagen spenderades hos min underbara mormor och kvällen åt vi god mat och kramades och pussades extra mycket. Vi är ganska bra på det i vår familj annars men man kände att det var nåt särskilt just denna dagen, det var extra mycket kärlek i luften.

Nu har jag ätit och därmed kladdat i vanlig ordning så nu är det dags att hoppa i badet eller duschen...å det tycker jag ju som bekant om.
Kramar och pussar från lillastora mig